Leta i den här bloggen

tisdag 29 december 2015

Fantastiska verk

Jag vill gärna summera detta år, 2015, fastän jag inte har som vana att göra något sådant. Jag kommer inte att göra en lista på i mitt tycke årets böcker och liknande tråkigt, för att inte säga hur omöjligt det är. Jag vill berätta om något helt annat, något som kom in i mitt liv och som fick stor betydelse.

Det kom in i mitt liv det här året och har haft stor betydelse hela året och som utvecklat sig och tagit mer och mer av mitt liv.
Det som kom in i mitt liv med stormsteg var den progressiva rocken. Hur min kollega frågade mig om jag hört någon som Neal Morse, vilket jag inte gjort, men som jag började lyssna på och blev helt betagen av hans musik. Jag kunde inte låta bli att införskaffa alla skivor av honom som man kan få tag på (dock inte live skivorna). Det fina är att varenda album är otroligt bra.
Sedan gick det vidare till bandet Transatlantic som Neal Morse också spelar i. Fyra studio album har de hunnit med, SMPT, Bridge Across Forever, The Whirlwind och Kaleidoscope. Fyra skivor som står i en klass för sig och som tar proggen till nya höjder.
Vidare i mitt letande så fann jag även att Neal Morse spelade i ett band som heter Flying Colors och som gjort två helt otroliga skivor i Flying Colors och Second Nature.

Nå min progressiva  rockresa slutar inte där utan jag plockade fram mina gamla Kansas skivor och införskaffade de som jag inte hade av detta klassiska proggband. Kansas var mitt favorit band i högstadiet så det var med stor glädje jag åter lyssnade på dem och nu har jag hela deras underbara produktion från första skivan Kansas från 1974 till Power som kom1986.
Från Kansas har jag sedan gått vidare till Kerry Livgren och till Yes och Marillion (den tiden då Fish var med).
Jag har också njutit av det suveräna bandet Rush som jag upplever att inte har gjort en enda dålig skiva.
En god vän så introducerade mig för den progressiva rocken rötter och jag har inte kunnat bli att fascineras av King Crimson, Camel, Jethro Tull och Alan Parsons Project, flera av dem gamla bekanta men som lämnat bort i många år.
Visst finns det många andra som har varit med på min resa tillbaka till progressiva rockens värld men de här de som fått mitt öra mest detta år.

Låt mig få avsluta med några ord om böcker som förstås är den andra stora delen i mitt liv. Jag inledde år 2015 med att läsa Robert Hilburns fantastiska biografi över Johnny Cash. Ett liv heter biografin och är omfattande och väl skriven. Kommer säkert att bli ett standardverk då det gäller biografier över Johnny Cash.
Jag hade också förmånen att få tag i Neal Morse bok Testimony som är självbiografisk och där han berättar om hur han fann musiken i unga år, men också alkoholen, drogerna och tomheten. Men hur han fann Gud och hur han var beredd att sluta med musiken men Gud ville att han skulle fortsätta att skapa musik efter som det var en Guds gåva till honom.
Gitarrlegenden Janne Schaffer har även han delat med sig av sitt liv i boken, Mitt liv som Schaffer. En intressant bok där han berättar om artister och vänner och spelningar men också om sin brors död och andra smällar i livet. Läsvärd och intressant.

Gott Nytt läs och musik ÅR!



onsdag 23 december 2015

Så är man mitt i det...

Så är man då mitt inne i Tolkiens egen sagovärld. Så fascinerande. Så mycket det finns i denna värld. Som alla sagor fylld av sanningar och visdom. Man slukas helt av denna mans verk. Man flyttar till en annan värld.
Men så är det också ett gediget verk, 1297 sidor är boken och då finns det ett Appendix på 126 sidor för den som vill fördjupa sig i kungakrönikor, släktträd, tideräkningarna, språk och annat.

Jag vill varmt rekommendera Härskarringen som julläsning och man kan varva läsandet med att se på  de storslagna filmerna.

tisdag 15 december 2015

Så var det dags...


Så var det dags för julens, eller egentligen december månads, läsning. December är den månad då myter och legender, sagor och folktro samlas.
December är ju den månad då den största myten av dem alla firas, Gud blev människa genom att Jesus föds till denna värld. Den enda skillnaden mellan den myten och de andra är att den är sann. (för att citera en viss C. S. Lewis)

Denna december kommer jag att försvinna in i Tolkiens underbara sagovärld. Bilbo, Sagan om ringen eller Härskarringen som den också kallas står på agendan, eventuellt också någon av de andra böckerna av Tolkien.

Men för att riktigt komma igång så är det bra att friska upp minnet med att läsa om Tolkien själv. Det ger ett djupare värde då man vet lite mer om personen bakom verket.
Därför kommer jag att läsa två biografier över honom.

Jag ska börja med Tolkien - min vän Ronald och hans världar skriven av en svensken Arne Zettersten. Han träffade Tolkien mycket under 1960- och 1970-talet. Han studerade språk och hade Tolkien som mentor och de samtalade mycket kring Tolkiens fantasy värld och Tolkiens forskning kring ord och språk. En mycket intressant biografi som fokuserar kring hur banbrytande Tolkien var i sin forskning och vad som gjorde honom så skicklig att skapa en egen värld.
Sedan ska jag avnjuta en riktigt klassisk biografi. Det är den erkänt bästa Tolkien biografin skriven av Humphry Carpenter och som kort och gott heter J.R.R. Tolkien -en biografi.

tisdag 8 december 2015

Boktjuvarna

Har precis läst en mycket fascinerande bok. Anders Rydell tar med sin bok Boktjuvarna upp ett ämne som man inte känt till särskilt mycket men som inte förvånar då man läser om det.
2013 kom Anders Rydell ut med boken Plundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstskatter och det hade man ju hört om, hur dyrbara målningar, skulpturer och annat stals från de länder man invaderade.
Men det jag inte kände till var att man också var så mån om att stjäla böcker. Man tömde alla större och mindre bibliotek i städerna och även privata boksamlingar beslagtogs över hela Europa. Tåg efter tåg transporterade bort miljoner böcker till olika ställen i Tyskland. Särskilt judisk litteratur, kommunistisk och frimurar litteratur tog man hand om.
När sedan kriget tog slut så fanns det hundratusentals böcker i lådor som skulle sorteras, katalogiseras och om möjligt skickas tillbaka där de hörde hemma. Det här är ett arbete som pågår ännu i dag. Många tusentals böcker har också försvunnit. Ryssarna tog en hel del, Amerikanerna tog en del och andra. Så det är ett gediget arbete att försöka hitta tusentals och åter tusentals böcker och sedan försöka få reda på vems de har varit. Det här är böcker och manuskript av kända författare från 1500-talet och framåt så det finns ett värde i dem.

Boktjuvarna visar på hur viktigt litteraturen har har varit för människorna och genom att stjäla och förstöra litteraturen så ville man också förgöra en kultur och ett folk. Litteraturen är viktig!

Anders Rydell (född 1982) är författare, journalist och kulturchef för Hallpressens tidningar.

fredag 4 december 2015

Dold identitet

Namn: Jack Reacher                          
Hemland: USA
Född: 29 oktober 1960
Fysik: 110-125 kilo
           193 cm lång
           127 cm över bröstkorgen
Utbildning:
Skolor på amerikanska armébaser i
Europa och Fjärran Östern.
Militärakademien West Point.

Många utmärkelser.

Adress: Okänd
Vad han inte har: Körkort, Federal
sjukkassa, Skattepliktig inkomst,
Försörjningsplikt.                                                                                                                                                                        

Så här ser en del av CV:n ut på Lee Childs aktion hjälte Jack Reacher ut. En figur som fascinerat miljoner män (kanske också kvinnor) över hela världen, så också mig. En Jack Reacher thriller är alltid en guldkant i tillvaron. Han är allt det man inte själv är. Han är den man skulle vilja vara. Han är den som man är glad över att man inte behöver vara. Men det är underbart och få drömma sig bort någon dag och vara med denna hjälte. Tjugo böcker har det blivit.

Den jag nu senast läst är The Affair eller Dold identitet som den heter på svenska. Det är inte alls den senaste boken men det är den som berättar historien om hans sista år, 1997, som militärpolis innan han blev avskedad och började leva sitt kringflackande liv.
Jack Reacher skickas till den lilla staden Carter Crossing i Mississippi där en kvinna hittats mördad. Problemet är att det ligger en militärbas vid staden och man misstänker att det är någon av soldaterna som mördat kvinnan.
Reacher lägger ifrån sig uniformen, tar på vanliga kläder, låter skägget växa och beger sig till staden. Snart möter han stadens sheriff, Elisabeth Deveraux, som varit marinofficer och han inser att han mött en likasinnad. Men allt kommer att bli värre och mer komplicerat än vad det såg ut som från början....
Lee Child eller Jim Grant som han heter på riktigt är född 1954 i Coventry, England. Han har varit verksam som författare sedan 1985. Numera har han två hem, en lägenhet på Manhattan och en villa i södra Frankrike. Han är gift med Jane och tillsammans har de en vuxen dotter.
 

onsdag 25 november 2015

Det rätta ansiktet

C. S. Lewis roman Til we have faces, Det rätta ansiktet kom ut 1956. Lewis själv tyckte det här var den bästa bok han skrivit.
När man läser ser man hur det spritter om hans skrivande. Det bara flödar ur honom den här historien.
Jag tror att det finns flera orsaker till att det är så här. En är att när Lewis var student i Oxford så föddes drömmen om att få skriva en bok om Amor och Psyke och den drömmen bar han på tills den blev verklighet ca 30 år senare. Han hade då försökt skriva boken tre gånger. Dessutom så älskade ju Lewis de gamla grekiska mytologierna och här fick han nu en ypperlig chans att kombinera kristen tro och grekisk mytologi. Han hade nu också träffat sin hustru Joy och han tog emot många råd av henne då han skrev.

Lewis säger att han med boken ville beskriva hur de icke älskande förgör dem de säger sig älska. Men den beskriver också tvivel och tro, skuld och förlåtelse.
När boken kom ut fick den ingen bra kritik. Kritikerna visste inte vad han ville säga med den och dessutom tyckte den var rörig. Vad var dröm och vad var verklighet i den. En viss sanning fanns det i kritikernas påståenden för både Lewis och Joy ville ha med sina egna favorit idéer i den och den historien blev lite överbelastad. Men boken har ett andligt djup och allmänmänskliga sanningar.

Berättelsen är Lewis egen tolkning av den gamla myten om Amor och Psyke.
Myten berättar om hur Psykes skönhet ådrar sig Afrodites vrede och hon sänder då sin son Amor för att straffa henne. Men istället för att straffa henne blir han förälskad i henne och för henne till ett palats där han i hemlighet besöker henne om natten. Psyke får inte se hans ansikte, men övertalad av sina avundsjuka systrar gör hon det ändå en natt. Amor vaknar och ser vad hon gjort och lämnar Psyke att förtvivlad irra omkring på jorden. Det är den grekiska myten i stora drag.
I Lewis version som har med stora delar av den så är det istället Orual i det lilla barbarriket Glome som är huvudpersonen och den som berättar historien. Hon är den sköna Psykes fula syster som avgudar Psyke men som bidrar till hennes olycka. Hon gör det inte av avundsjuka som systrarna i den  "riktiga" myten utan för att hon tro att hon älskar Psyke men inte förstår att hennes kärlek var självisk och kvävande.

Än en gång en roman som bär på många sanningar och som är aktuell även i dag såsom stora romaner alltid är.
                                                 En ny och gammal utgåva av boken.

onsdag 18 november 2015

Mitt liv som Schaffer


Det var med stor förväntan jag började läsa Janne Schaffers självbiografi, Mitt liv som Schaffer. De flesta har hört honom spela och många har kanske även sett honom. Han har spelat gitarr på 5000 inspelade låtar, gjort 11 egna skivor och en del filmmusik.

Hans självbiografi är en vandring från hans uppväxt, hur gitarren och musiken fann honom, möten med artister, spelningar och roliga händelser. Vi tillgodogörs 50-60 års musikhistoria.
Det är otroligt att få läsa om hur en kille, Robert Marley, hamnar att sova i pannrummet på en madrass i Jannes hus överfyllt med gäster. Hur en av de sångerna Robert klinkade på där i pannrummet blev väldigt känd som No woman, no cry och Robert kallade sig då Bob Marley.
Janne följde på nära håll också med Ted Gärdestads framgångsrika karriär men också tragiska livsslut, var med när Björn och Benny och Abba började ta form och han har spelat gitarr på hälften av deras låtar på skivorna.

När han var på äventyr i USA 1978 och skulle spela in skivan Earmeal så hade de ingen trummis, men han fick rådet att lyssna på en del skivor och se om han på dem fann någon trummis han gillade och då skulle de kontakta honom för inspelningen. Han fann en trummis och producenten tyckte det var ett bra val och eftersom de inte heller hade någon basist så så fick trummisens brorsa följa med och deras pappa på slagverk och tredje brorsan på keybord och så blev det.
I en paus under inspelningen berättade bröderna och pappan att de hade beslutat att bilda ett band, de skulle kalla sig Toto. Sedan spelade Jeff, Mike, Steve och pappa Jor Porcaro upp en låt de gjort som hette Hold the line.
Det här var några glimtar av alla de äventyr Janne Schaffer varit med om.

Livet har inte heller för honom varit en enda framgång, utan med förtvivlan såg han Ted Gärdestad tyna bort i sin ångest, depression och existentiella förvirring. Han har fått se sin egen bror dricka ihjäl sig för att komma bort från sina ångest demoner.
Sannerligen en intressant och givande läsning har det varit, denna nutidshistoria genom Janne Schaffers liv.


torsdag 12 november 2015

Blomman i snön


Mästaren
Aldrig mer ett ont ord                                      
om trasiga fioler!
Engång hörde jag Mästaren spela
på bara två strängar.

Han stod bland träden
och spelade på sitt älsklingsintsrument,        
hymn efter hymn, visa efter visa,
utkristalliserad smärta,
och jag visste:
Den fiolen var jag!

Andra skulle inte ha ansett mig värd
        att spela på,
men i Hans händer dög jag!

Vissa poeter bara kysser ens hjärta med det de skriver.
De där orden, formuleringen, budskapet som bara sitter kristallklart.
Dikten som öppnar hjärtat och själen, tar sig in i det allra innersta, får en att se större, längre och hoppfullt.

Bo Setterlind (1923-1991) är den poet som berört mig mest med sin poesi. Det är så många av hans dikter som värmer mitt hjärta och tröstar min själ. Det är en nåd att ha fått finna en sådan poet.
Han är en poet som har vandrat med mig länge och som satt ord på livet, verkligheten och såren.
Här har jag delat med mig tre av hans underbara dikter som jag just nu smakar på.

Det rätta svaret                              I trons grönskande landskap

Himlen har landat                         I trons grönskande landskap
på ett grässtrå,                               är korset dess vattenfall.
därför darrar det.

söndag 1 november 2015

Jag är en gubbe som smygmyser




 Det är med stor glädje jag läser Alexander McCall Smiths böcker. Tänk att denna skotska författare som är jurist till utbildningen och har varit världsledande jurist med inriktning på medicinsk etik kan skriva så charmigt.
Han är bosatt i Edinburgh, en stad som han presenterar på sitt oefterhärmliga sätt i flera av sina böcker. Särskilt kommer det fram i serien om invånarna på Scotland Street 44 med bland annat det sexåriga geniet Bertie och hans mamma. Småroliga böcker fyllda av charm.

Edinburgh är också platsen för Isabel Dalhousie. En intelligent kvinna som ärvt ett stort hus och en förmögenhet och som ger ut en tidskrift med filosofiska uppsatser. Filosofiska söndagsklubben var den första i serien om henne och sedan har det kommit fem till, Kärlek, vänskap och choklad, Rätt inställning till regn, Det varsamma bruket av komplimanger, Det behagliga med lördagar och Tacksamhetens bortglömda konst.

Mest känd är Alexander McCall Smith för Damernas detektivbyrå. Där får vi följa med Mma Ramotswe och hennes medhjälpare Grace då de löser olika problem för människor. De här böckerna är riktiga måväl böcker men en lugn och behaglig rytm. Fyllda med vardagliga små händelser och problem som ska lösas. De är småroliga, fyllda med behaglig glädje.

Det är då jag läser de här böckerna som jag får en mysglädje och blir en mysgubbe.

onsdag 21 oktober 2015

Winston



 Winston Churhill måste ju vara en av de mest fascinerande människor man kan läsa om. Hans liv är ju enastående intressant. Han som växte upp i en rik aristokratisk familj, blev militär och krigsjournalist för att få vara med på krigsfältet. Blev tillfångatagen under Boerkriget men lyckades rymma. Efter det så byggde han upp en politisk karriär. Den karriären gick bra och dåligt. Det gick faktiskt så dåligt att han hamnade ut ur politikens centrum under största delen av 1930-talet innan han togs till nåder och ledde Storbritannien under Andra Världskriget.
Han gjorde även karriär som författare och skrev åtskilliga volymer om krigen. Han fick också Nobelpriset i litteratur 1953. Men det sägs att han hellre hade velat ha fredspriset.

Jag har just läst Svante Nordins gedigna verk Winston. Ett verk som berättar om hur England var ett enormt imperium då Winston Churchill föddes och var ung och som han älskade. Men ironiskt nog så var han själv med och fick se det försvinna mer och mer under hans aktiva politiska tid.
Nordin beskriver också de politiska händelserna i världen, med Ryssland och Stalin, Tyskland och Hitler, USA och Roosevelt och många andra så att man ska förstå och se varför det brittiska imperiet föll sönder och orsaken till att det blev ett Första Världskrig och ett Andra Världskrig.

Det finns många saker som fascinerar med Churchill och det ena är att han varnade för nazismen (och Hitler) redan innan den tagit makten i Tyskland. Efter Andra Världskriget började Churchill tala om att Europa måste resa sig och han föreslog "ett slags Europas förenta stater". Låter som en idé till det EU vi har idag.
Churchill var även vän till det judiska folket och till sionismen, och han var stor vän av att judarna skulle få ett eget land och att Israel skulle erkännas.
Churchill var en talets mästare och många samlades då han la ut texten. Han skapade också många odödliga ordspråk.

"Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket."

"Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra."

"Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid."

"Djur är märkliga. Hunden ser upp till dig. Katten ser ner på dig. Bara grisen ser på dig som en jämlike."

Det sägs att hemma på godset Chartwell så hade man placerat ut ämbar med champagne i så att Winston hade lätt att komma åt den ädla drycken då han ville ha den. Det var också han som sa: "Champagne skall vara kall, torr och gratis."
Vid ett tillfälle då det råde sämre ekonomiska tider hos familjen Churchill så föreslog hans kära hustru Clementine att de skulle avstå från champagnen, men den annars så snälle Winston hade blivit mycket upprörd vid det tillfället över sin kära hustrus förslag.

Churchill kom alltid att förknippas med v tecknet som stod för victory och som han använde sig utav då han uppmuntrade sitt folk under krigets fasor.

Det är alltid som sagt fascinerande att läsa om Sir Winston Churchill och Svante Nordin har verkligen skrivit en läsvärd bok.

tisdag 6 oktober 2015

En av proggens mästare


 Vi pratade om musik och artister. En kollega till mig frågade om jag någon gång hört Neal Morse. Nej, aldrig, var mitt svar har inte ens hört talas om honom. "Det skulle du gilla", sa han. Jag antecknade namnet i min skrivbok.
När jag kommit hem från de pastorsdagarna så satte jag mig i en av mina sköna fåtöljer med datorn i famnen och gick in på youtube och började lyssna på denna Neal Morse. Det var albumet Sola Scriptura han hade nämnt och jag lyssnade och lyssnade. Jag var helt betagen. Det här var det bästa jag hört på år och dagar.
Snart hade jag inhandlat de flesta av hans skivor och den bok, Testimony, där han berättar om sitt liv.
Boken börjar helt traditionsenligt med hans barndom, uppväxt och hur han hittade musiken.
Han bildade förstås band, började spela på barer och små scener, började dricka och pröva på droger småningom. Han fastnar mer och mer för den progressiva musiken som kännetecknas av sina långa låtar där man blandar flera olika musikstilar.
Han och ett gäng andra musiker bildar sedan bandet Spock´s Beard. Neal skriver det mesta av musiken och skivan Snow kom att bli en av de mest framgångsrika albumen under hans tid.
Han möter snart kvinnan som skulle bli hans fru, får barn och försöker få balans i livet. Han sökte starkt att finna friden och glädjen i musiken. Men det var på en gudstjänst Neal fick möta Gud och han blev efter det inte riktigt den samme.
Han tänkte att Gud säkert ville att han skulle sluta med musiken så han hoppade av bandet Spock´s Beard och tänkte sig åtminstone en paus från musikerlivet.
Men Gud ville annat upplevde han. Jo, han slutade i bandet men inte med musiken. Han blev soloartist. Musikstilen ändrades inte men det är klart att den nyvunna tron kom att forma budskapet i hans texter. Skivorna Testimony 1 och 2 är berättelsen om honom själv, om hans sökande och hur han slutligen fann Gud. One i sin tur behandlar människans förhållande till Gud ända sedan skapelsen och Sola Scriptura tar sig an kyrkans på sina håll mörkare historia, för att nämna några av hans skivor.

Det som har överraskat mig då jag läst av och om honom är hur respekterad låtskrivare han är i musikvärlden. Hur han går hem överallt fastän han inte döljer vad han tror på. För flera år sedan fick han ett samtal av Mike Portnoy (en av de bättre trummisarna i världen) och han har spelat på de flesta av Morse skivor och dessutom ville han, Mike,  ha med Neal i bandet Transatlantic. Idag spelar och gör Neal Morse musik åt Neal Morse Band, Transatlantic och Flying Colors.

 Till min stora glädje fick jag med några vänner åka till Iso Soitto i Keuruu 25 juli och höra detta fantastiska band live. Det var en oförglömlig upplevelse.








onsdag 30 september 2015

Det var annorlunda förr eller var det det?


Har ägnat mig åt att studera tabernaklet. Tabernaklet var ju det som Israels folk bar med sig i öknen under sin vandring till det utlovade landet.
När de hade lämnat Egypten och kommit till Sinai berg så stannade de där vid berget ett bra tag. Det var där som Mose tog emot de tio budorden och det var där som Mose i 40 dygn tog emot instruktionerna om hur detta tabernakel skulle byggas.
Sedan tog det 2 år att bygga det. Det är enormt mycket detaljer i själva konstruktionen och noga med vilket material man använde till vad.

De var 8580 personer som hade som uppgift att plocka ner och plocka upp tabernaklet och att bära det under vandringen. Så det var inget litet "tält" det rörde sig om. Den här helgedomen hade de sedan i nästan 500 år innan det ersattes av templet i Jerusalem.

Tre av de böcker jag studerat så är lite äldre. En är från 1889 och två från 1960-talet. Det jag funderade över med dessa böcker var deras format. Den från 1889 så var tryckt med mjuka pärmar och inte så tjockt och ganska trasig. (kanske ganska förståeligt) Men de två andra har hårda pärmar och är alltså inbundna.
En av dem har kvar ett omslagspapper som man tydligen hade runt böckerna, men många tog bort omslagspappret och slängde det. För man kan se att det finns inget tryckt på själva pärmen utan endast på ryggraden. Och tydligen tyckte man att boken var snyggast så förr. Det intressanta är också att de till storleken är i samma format som en pocket bok är idag. Många av de inbundna böckerna idag är ju betydligt större och dessutom är de ofta tjocka som tegelstenar. Men det är inte de här.

Vart vill jag komma med den här reflektionen? Det vet jag inte, men många gånger tycker jag de här äldre böckerna är lättare att hantera och ha att göras med än dagens böcker och kanske det är därför jag också tycker mycket om pocket böcker då det gäller formatet. Men jag vet också att de kunde trycka och laga både stora och tjocka böcker förr också. Sedan har vi ju den biten att alla böcker passar inte att ha i mindre format. Och så är det väl så att tjusningen med böcker är att de är olika, inte bara till innehåll utan även till format.



lördag 26 september 2015

Vad menar vi?



Har just läst en spännande bok. En bok som fått mig att fundera, tänka, reflektera och som fått mig att ställa mig frågan: hur förhåller jag mig till saken?

Det är Mikael Tellbe, docent i Nya Testamentet och lärare vid Örebro Teologiska Högskola, som skrivit den högt intressanta boken Vad menar vi med att Bibeln är Guds ord?

Det är bokens titel som är frågan genom hela boken. Mikael har valt att reflektera över frågan från tre olika håll, 1. Att tro på Bibeln som Guds ord, 2. Att läsa Bibeln som Guds ord och 3. Att tolka och tillämpa Bibeln som Guds ord.

Han tar upp tre förhållningssätt som vi oftast har till Bibeln som Guds ord. Det finns de som menar att  Bibeln är Guds ord men lägger betoningen på att det är förmedlat genom människor i ett bestämt historiskt och kulturellt sammanhang och det innehåller därmed mänskliga fel och misstag. Andra lägger betoningen på att Bibeln från början till slut är Guds ord. Varav det tredje förhållningssättet — Bibeln som både Guds ord och människors ord, är det som är svårast för oss att hantera. 

Mikael menar att det går inte att bevisa att Bibeln är Guds ord, lika lite som det går att bevisa Guds existens. Men Mikael har den hållningen att "På samma sätt som min gudstro är en fråga om tro, är även min bibeltro en trosfråga." Han fortsätter: "Jag menar att det finns rimliga skäl att tro på Gud - och så även att tro på Bibeln som Guds ord."

När Mikael vidare funderar kring att läsa Bibeln som Guds ord menar han att då vi gör det så ställer vi oss i Guds berättelse. Bibeln är en större berättelse för oss att sätta in våra liv i.
Bibelns texter är en livskarta att orientera oss utifrån. Mikael hävdar också att "Bibeln vill föra oss in i en process som förändrar vår föreställningsvärld."
Det intressanta är att när Jesus vill säga något viktigt om Gud gör han det inte genom en samling påståenden eller lärosatser, "han ger en liknelse, en berättelse att kliva in i och läsa livet utifrån."

"Det är tron på Jesus Kristus som ställer mig i en relation till Bibelns texter. Det är så dessa texter blir till något mer än kulturhistoria eller skönlitteratur. Det är så Bibeln blir ett ord från Gud" skriver han när han är inne på delen om att tolka och tillämpa Guds ord. Mikael blundar inte för de svåra delarna i Gamla Testamentet som berättar om att utrota folk och om krig och annat elände, och erkänner att de är svåra texter att förhålla sig till och veta hur man ska ta.
Men han för också fram hur de tidiga/första kristna såg på och läste Gamla Testamentet. "De läste Gamla testamentet mer som ett vittnesbörd än som ett påbud." Mikael menar att en kristen läsning av Gamla testamentet innebär att se dessa texter som en förberedelse för, en förutsägelse om och en förklaring till Kristus.

Det här var för mig en mycket dyrbar bok att fundera och resonera kring. Hur förhåller jag mig? Vad tror jag om Bibeln? Jag tycker att både troende och icke troende människor gärna kunde läsa boken för att förstå hur olika synsätt det finns på Bibeln och därmed fundera över hur de själva ser på Bibeln.


torsdag 10 september 2015

Alberto Manguel, Nattens bibliotek 2


Alberto Manguels bibliotek i den lilla byn i Frankrike är något av det vackraste jag sett. Biblioteket är i en lada från 1400-talet. Jag måste erkänna att det inspirerade mig då jag drömde om mitt eget bibliotek och då det tog form och byggdes.
Alberto har åtminstone 35 000 böcker i sitt bibliotek, så jag har en bit kvar innan jag nått så långt. Men det sägs att en flitig läsare inte hinner med mer än runt 10 000 böcker under sitt liv så det är mycket som blir oläst.
Men han är inte bara känd för sitt bibliotek han är också en erkänt duktig och känd författare.

På dagarna är hans vackra bibliotek en arbetsplats, böckerna står i stram ordning och Manguel läser och bläddrar i dem. Men på kvällarna blir biblioteket en egen livlig värld, där de enskilda böckerna tar kommandot och talar med varandra.
Alberto Manguels tankar flyter fritt och fantasin väcks till liv.

Här berättas om den tjeckiske bibliotekarien som rusade efter den tyska armén på reträtt och krävde att de skulle lämna tillbaka böckerna de lånat.
Här möter vi några colombianska bönder som läser Iliaden och inser att Homeros historia var precis lika deras egen.
Här får vi läsa om olika bibliotek som funnits i historien och om drömmar om bibliotek och hur de kunde se ut.
Vi får även läsa om Manguels eget bibliotek och hur det byggdes och blev till.


Alberto Manguel öppnar våra sinnen. När vi ser - bilder av alla de slag - målade, skulpterade, fotograferade eller framförda på en scen, tillför vi dem våra egna drömmar, kunskaper och fördomar. ingen tolkning är den andra lik.
Manguel lyfter ett dussin fantasifulla bilder - ett mycket personligt urval - och upptäcker förtjust hur var och en försöker berätta en historia för oss.

Han letar efter spåren av Picassos brutalitet mot sina älskarinnor i målningen Guernica och det förflutnas gåtor på en 1400-talsmålning av Robert Campin.
Fotografen Tina Modotti for till Mexico där hon utvecklade ett starkt socialt engagemang. Hennes fotografier av ett par bara fötter i slitna sandaler, eller ett par arbetarhänder slutna om handtaget på en spade, säger allt om de villkor som gällde på den fattiga mexikanska landsbygden.

En bok som vill öppna våra sinnen för den visuella världen.




I en historia om läsning skildrar författaren och bokälskaren Alberto Manguel  det skrivna ordets 6000-åriga historia - från lertavlan och papyrusrullen till CD-rom skivan och hypertexten.
Han berättar om berömda bibliotek, ovärderliga bokskatter, maniska läsare och förbjuden lektyr. Men också om högläsning, läsglasögon, läsställningens betydelse och mycket mycket annat.














Från fjärran land det kom ett bud är den enda roman av Alberto Manguel vi har på svenska. Han
inspirerades att skriva romanen efter att ha mött en skolkamrat som han hade trott blivit dödad under den argentinska militärdiktaturen.
"Han berättade för mig om en lärare som han hade beundrat väldigt mycket, men som hade visat sig vara en sådan som angav studenter till militären och som var ansvarig för att ha torterat några av mina vänner. Jag kände ett behov av att förstå hur man kan bli en sådan dr Jekyll och mr Hyde." Det här berättar Manguel att är bakgrunden till den här romanen.
Det är en resa in mot mörkret, mot den ondska som kanske finns i alla människor, men också en kärleksroman som känsligt utforskar vad som överhuvudtaget går att reda på om en relation mellan en man och en kvinna, mellan en far och en dotter.
Boken tar oss med på en resa genom fyra decennier och över lika många kontinenter.
                                                                 


Den här lilla boken är den senaste på svenska av Alberto Manguel. Det är en underbar bok om författaren Jorge Luis Borge.
Mot slutet av sitt liv när Borges redan blivit blind av en ärftlig sjukdom så hade han en stor krets av människor som läste för honom ur böcker han själv valde.
Alberto Manguel, som bara sjutton år gammal hade ett slags litterärt förhållande till Borges, är den som gör det möjligt också för läsaren att uppleva en känsla av närhet till legendariska argentinska författaren. På en lättflytande, förtrolig prosa berättar Manguel engagerat och inbjudande om sina minnen av Borges.
Här serveras vi små historier och får även fina insikter i Borges författarskap. Manguel låter läsaren komma mycket nära människan Borges och därmed läsaren och författaren Borges.




lördag 5 september 2015

Alberto Manguel, Nattens bibliotek 1




Jag hade bara hört om boken men inte fått tag på den. Jag hade sett bilder på nätet av Alberto Manguels eget bibliotek och drömt mig bort. Jag vill också en dag ha ett bibliotek på min gård. Så sker det härliga som sker ibland, jag finner boken, köper den till julklapp åt mig själv och har en underbar julläsning. 

På en kulle söder om Loirefloden fann han ruinen av en stor uthusbyggnad av sten från 1400-talet. Den lät han restaurera och bygga om för att rymma hans boksamling. Han skriver i sin bok Nattens bibliotek: ”Det första jag såg av vad som skulle bli mitt bibliotek var stenar och damm som täckte en rektangulär yta på ungefär sex gånger tretton meter. Stenarna som hade ramlat ner låg mellan duvslaget och pannrummet, som skulle bli mitt arbetsrum. Puderfint stoft regnade över klängväxtens blad varje gång en fågel slog sig ner på skiljeväggen. Arkitekten som till sist ritade biblioteket bor (till all lycka för mig) i byn. Hon insisterade på att traditionella metoder skulle tillämpas när muren rengjordes och utrymmet byggdes upp igen.” 

I detta mycket vackra bibliotek sitter han gärna och läser om natten, därav bokens titel. Han skriver: På dagen är biblioteket ett ordningens rike. På natten förändras stämningen. Ljuden dämpas, tankarna blir mer högljudda. ”Först när det är mörkt lyfter Minervas uggla till flykt.”

I Nattens bibliotek berättar han om fiktiva och verkliga bibliotek och reflekterar över sitt eget förhållande till böcker och hur boksamlingen kommit till. ”Det som gör ett bibliotek till en spegelbild av dess ägare är inte bara valet av själva titlarna utan också det nät av associationer som valet antyder. Om varje bibliotek i någon mening ger en spegelbild av sina läsare är det också en bild av vad vi inte är och inte kan vara. Frånvarons tyngd är ett lika stort inslag i alla bibliotek som ordningens och utrymmets begränsning.”

Förmodligen tycker jag så mycket om Nattens bibliotek för att det Manguel säger så utomordentligt väl formulerar vad jag själv skulle vilja säga om mina böcker. Men inte bara det. Boken och bilderna från hans bibliotek närde min egen dröm om att få bygga ett bibliotek. En dröm som fick liv och näring av det jag läste och såg. En dröm som småningom blev en verklighet och i den drömmen sitter jag nu och skriver. 

Manguel menar att varje bok i biblioteket har sitt ursprung i drömmar. Varje tillskott till biblioteket känns som ett fynd om man bara köper det man verkligen vill ha och längtat efter att äga. Av hela mitt hjärta kan jag bejaka bokens slutord: ”Alla bibliotek är resultat av fynd: Jag har funnit böckerna, jag har funnit platsen där jag bevarar dem. Jag har funnit stillheten, glädjen och insikten när jag läser dem. Vad är det då jag sökte? Tröst kanske. Kanske tröst.”

Kanske betyder det i själva verket detsamma som jag söker och oftast finner i mitt eget bibliotek: frid, ro och själens tröst. 




onsdag 26 augusti 2015

Förstår du vad du läser?



Chrys C. Caragounis är en helt okänd man för mig och jag har aldrig vad jag vet varken läst något av honom eller hört om honom. Men han är i alla fall teologie doktor och Professor emeritus vid Lunds universitet. Han har utforskat antiken och Nya testamentets grundtext i över 40 år. 

Förstår du vad du läser? är ju förstås en bok som handlar om det han forskat och arbetat med under sin karriär. Men den är vaken tråkig eller svårläst utan uppmuntrande för den som vill fördjupa sin bibelläsning och förståelse av det man läser. 
Han talar om vad som är den kristna trons väsen och unika karaktär. Han visar på att judendomen och kristendomen är två helt olika religioner fast de står nära varandra. Han visar hur revolutionerande Paulus var i mycket av det han skrev för att påvisa denna skillnad och till och med visar att för Paulus var judendomen en vantolkning av GT, medan kristendomen är uppfyllelsen av den sanna intentionen och innebörden hos GT. 
Han visar också på hur mycket Paulus, Lukas och de andra var kunniga i hellenistiska läran och kulturen och han tar läsaren med i olika tolkningsprinciper och funderar över hur vi tolkar olika saker i Bibeln. Hur fel man tolkat olika saker då man inte känner till historia och vad olika saker står för. Han är också in på hur vi ska förstå liknelser, allegorier och typologi. Han betonar även vikten av sammanhanget där en bibelvers finns och varnar för lösryckta verser som man tar till sig och lever på fastän Gud även kan tala till oss på det sättet och många andra sätt. 

”Antingen är NT och har alltid varit Guds Ord, eller är det inte det och har aldrig varit det. NT kan inte vara Guds Ord vid ett visst tillfälle och inte vara det vid ett annat tillfälle!” För att citera en av många bra saker han säger i boken. 


Omdömet av boken är: Läsvärt, läsvärt, mycket läsvärt. 

onsdag 19 augusti 2015

Bonhoeffer





Det här är en riktig biografi. Det börjar med Dietrich Bonhoeffers föräldrar och hans barndom, ungdom och studieliv. Sedan få vi följa hans liv fram tills han avrättas den 9 april 1945. 
Eric Metaxas förmår beskriva Bonhoeffers liv som präst och anti-nazist och hur hans tänkande och tro formades under hans korta liv. Han förmår också sätta in Bonhoeffers liv i det större sammanhanget. Första världskriget och det storpolitiska spelet som föregick det och hur det var i Tyskland fram till att Hitler tog över makten, började förändra landet och andra världskriget och dess grymheter. 
Bonhoeffer var också spion och motståndsman och en av dem som försökte lönnmörda Hitler i det så kallade 20 juli-attentatet. Bonhoeffer grips av Gestapo, hamnar i koncentrationsläger och avrättas endast 39 år gammal. 
Många känner också Bonhoeffer från hans idag klassiska böcker Liv i gemenskap, Efterföljelse, Motstånd och underkastelse och Alltid hos dig.

Dietrich Bonhoeffer liv och verk tycks aldrig sluta fascinera människor men så har han ju skrivit odödliga böcker. 

måndag 17 augusti 2015

Bo, Bo och Bo

När jag som yngling hade börjat upptäcka den litterära världen och läste författare och poeter jag hört talas om eller läst om så var Bo Bergman en av de som tidigt kom med.
Jag vet inte varför men förmodligen fann jag hans böcker på antikvariat och jag minns att jag fascinerades av att han blev nästan hundra år.
Bo Bergmans poesi hör till den som var med och introducerade mig till poesins värld. Han var en poet av sin tid och sin tradition.
Dessvärre så är det mycket länge sedan jag läst honom.



För evigheten

Det sitter en ung poet
och skriver för evigheten,
och blodet hettar och jäser
i ådrorna på poeten.
Men bakom hans rygg
står skugga vid skugga
av hundratals glömda
och världsberömda
poeter som ingen läser.

ur Bo Bergmans Kedjan från 1966






Bo Carpelan återkommer jag ofta till. Jag vet inte vad det är med hans poesi men den är tilldragande och spännande.
Carpelan själv var inte speciellt religiös men jag upplever många av hans dikter som djupt andliga. De talar andliga sanningar.
Men en stor poet har ju djup i sin poesi. Poeten skriver sin dikt med en tanke och känsla han har och varje läsare tolkar den efter de upplevelser och referenser hon har av livet. Och dikten är lika sann och lika rätt för alla.
Jag tar mig gärna ann Carpelans poesi och har behov av att läsa honom ibland.


Den isbundna marken                                    Sök tonen
bär inga tecken på vår.                                   vänta
Snön drar som rök förbi                                  lyssna till regnet
den mörka tidens                                            innan det faller
milda gråljus.


                  ur Bo Carpelans I det sedda från 1995




Bo Setterlind har följt mig många år. Han har skrivit sångtexter, berättande dikter, dikter och mycket mer. Någon gång har han varit obegriplig men oftast berörande.
Han har förmodligen gjort sig odödlig med sin dikt Döden tänkte jag mig så.
I motsatts till Bo Carpelan så har Bo Setterlind alltid haft en stark bekännelse. Hans kristna tro har präglat mycket av det han skrivit och därmed berört många.
Men han har också varit folkkär och skaror har dragits till de tillfällen då han uppträdde med sin poesi.
Jag själv sätter mig nu som då ner och njuter och låter mig gripas av någon av hans diktsamlingar.

Karlavagnen

Karlavagnen är mycket nära,
den står alldeles om hörnet,
jag undrar, vem som ställt den
där.
Kanske någon, som känner sig hemma
här
och som tänker stanna,
tills dagen gryr.


Det rätta svaret

Himlen har landat
på ett grässtrå,
därför darrar det.



                                                                                   ur Bo Setterlinds Stryk molnet från din panna från 1992

lördag 8 augusti 2015

Hemlig dagbok



Tog en gammal goding i min hand då jag begav mig ut på en liten resa.

Adrian Plass´ he(m)liga dagbok (1991)var ett kärt återseende. Man blir glad av att bara se den. Har än en gång fått skratta mig igenom boken.

Jag minns då den kom på svenska 1991. Den blev omdiskuterad som få andra böcker. Endel tyckte den var avskyvärd och sådär fick man väl inte skämta om tron och kyrkan. Andra igen tyckte den var det bästa som hänt på år och dagar.

Jag hör till den senare kategorin. Det är engelsk humor då den är som bäst. Den är träffsäker i hur människor kan tänka i sin tro och om sin tro. Den är bedårande i sin beskrivning över människors vilja att göra gott och göra rätt. Den är avslöjande i hur de troende kan fastna i sitt tänkande och i sitt handlande. Det är glädje, kärlek, sanning och befrielse att läsa boken.

I ren glädje så nappade jag åt mig också uppföljaren Adrian Plass ännu he(m)ligare dagbok (1996) 

Adrian Plass är en uppskattad skribent och talare. Han har många böcker bakom sig både i humorklassen och i den mer seriösa.




onsdag 5 augusti 2015

Han tog kål på mina fördomar



Det är roligt då man gör fynd. Det är roligt då man fyndar sådant som tagit kål på ens fördomar.

Jag har en god vän som gärna ville introducera mig i amerikansk skönlitteratur och som bland annat tyckte jag skulle läsa Paul Auster.
Nja, det lät inget vidare. Jag hade ju läst Mark Twain, William Faulkner och John Steinbeck men modernare författare skulle det vara något? Jag vet inte inte varifrån fördomarna mot amerikanska författare av nutid planterats i mig, men säkert hade det att göra med att gör man action rullar och tycks ha en annars ytlig kultur varför skulle det då skrivas något av värde? Det var så jag tänkte då.

Men så läste jag en intervju med Paul Auster och så hittade jag ett par böcker av honom på loppis och gav honom en chans. Tur att jag gjorde det. Han är en mästerlig berättare och jag stortrivs i hans sällskap. Idag tar jag vara på allt jag hittar av honom och min fördom mot amerikanska författare grusades totalt i Austers sällskap.

Jag hade den stora förmånen att för ett tag sedan att hitta en äldre bok, Månpalatset, av honom och den var en lika glädje full och njutbar läsning som alltid med Auster. Boken handlar om Marco Stanley Fogg som kommer till New York 1965. Sin far har han inte träffat, hans mor dog när han var elva år, och han har uppfostrats av sin morbror Victor. Han hamnar efter Victors död i fattigdom och ensamhet, men hittar kärleken och får jobb hos en märklig man i rullstol...

Det är som vanligt med Auster en mycket märklig men fascinerande historia som han berättar och han knyter ihop allt beundransvärt.

lördag 1 augusti 2015

Fåglalåt


Egentligen vet jag inte när och var och hur jag fann och började fascineras av Gunnar Brusewitz. Det enda jag vet är att det har skett. Det är hans teckningar och målningar som jag fastnat för. Jag kan länge sitta och se på en teckning eller målning och bara låta mig beröras av den. Fråga mig inte varför.

Jag tror ofta att det är så att vi bara fastnar för en teckning eller målning eller en konstnär och hans/hennes verk och vi kan inte alltid förklara varför. De har bara det där oförklarliga extra.

Sedan en tio femton år tillbaka så har jag köpt alla böcker jag hittat av Gunnar Brusewitz. Med dem har jag upptäckt att han också är en underbar skribent. Han har inte bara tecknandes och målandets gåva utan även skrivandets.

Boken Fåglalåt som jag nu senast suttit och läst så handlar om små fåglar. Svalorna, Sånglärkan, Staren, Talgoxen och många många till. Det underbara är att man blir presenterad en underbar teckning och sedan en berikande text om fågeln. Gunnar kan berätta om de första anteckningarna som gjorts om fågeln och det kan vara från 1600- och 1700-talet som de anteckningarna gjorts. Han kan också hänvisa till en dikt som beskriver fågeln. Han berättar också om fågelns liv, sång och läten och allting med en lätthet och skönhet som gör att man längtar efter att få lära sig om dessa fåglar och börja spana efter dem.


söndag 26 juli 2015

"Samma gamla nya jag"




Samma gamla nya jag heter en bok av Robert Eriksson som är pastor, sångare, musiker och skribent. Boken bär underrubriken Om att upptäcka Gud och bli den jag är.

Jag vill börja med att säga att det han berättar det han tar sig ann är inget nytt. Det är samma gamla evangelium som tusentals skribenter skrivit om före honom. Det handlar om att vi är Guds avbild, hur det andliga livets utveckling består av olika årstider, att Gud älskar oss, vår svaghet, vårt hjärta och vår innersta människa, själen, förståndet och medmänniskan, men...

Det som gör att jag gärna igen påminns om dessa sanna gamla sanningar är hans sätt att skriva. År 2012 kom hans bok I stället för balans sök Gud och redan då gav han an tonen för sitt sätt att skriva. Han gör det på ett annat sätt.

Han är pastor sångare, musiker och skribent. Det är det där med musiker och sångare som gör det intressant. För det handlar inte om lovsång utan om musik och sång överlag. Han har varit en stor slukare av musik sedan barn. Han har verkligen lyssnat på banden och artisterna för han vet vad deras sånger handlar om.

Skriver han om vår svaghet och brustenhet, om Guds kärlek, om jaget eller vad det nu är så kan han alltid referera till någon sång. Han fångar upp U2, Beatles, Bob Dylan, Rolling Stones, Petra, Håkan Hellström och Veronica Maggio för att nu nämna några. Han visar hur artister oftast grubblat på olika frågor, skrivit om dem och hur dessa frågor redan finns ställda i Bibeln och så sammanför han sången och Bibeln på ett fint sätt och skriver utifrån det sammanförandet.

Åtminstone för mig innebär det här två saker. Det första är att han öppnar upp för olika artister och det de skriver och sjunger om så man börjar lyssna på dem på ett nytt sätt. Det andra är att han också öppnar upp Bibeln och visar att mycket det som vi människor brottas med (och som artister ger uttryck för) det talar också Bibeln om.  

onsdag 22 juli 2015

Uhtred av Bebbanburg




För några år sedan på bokmässan i Botniahallen så stod jag vid ett stort utbud av böcker och fick en bok Det sista kungadömet av Bernad Cornvwell i min hand. Bokens baksida avslöjade av Bernard Cornwell var engelsman och att den här nya serien handlade om England på 800- och 900-talet, den var alltså ett måste.

Det här mötet med författaren och hans gestalt Uhtred tog mig fullständigt. Jag har nu med stort nöje införskaffat varje bok i serien och nu senast då njutit av den senaste Den hedniske krigaren som är den sjunde i ordningen.

Året är 910 och det vi idag känner som Storbritannien var då ett land med flera kungar och herrar. Det  var skottarna i norr, welsarna, danerna och saxarna som förde krig om vem som skulle få härska över det här landet som då bestod av Nordumbria, Mercia, Östangeln och Wessex.

Det är borgar och strider, överenskommelser, man svär herrar och kungar sin trohet, det är kärlek, mord, överenskommelser som bryts, lismande och lögner. Det är de som tror på Odin, Tor, Frej och Nornorna och så den nya kristendomen som mer och mer gör intrång i landet med sina munkar, biskopar och präster som också de är sluga, lögnare, hala och kallt beräknande.

Herr Cornwell är en gudabenådad berättare som får en fängslad från första till sista sidan. Det intressanta är att han i slutet kort berättar om vad som verkligen hänt historiskt i det han skriver och vad man vet om det och vad han själv hittat på för att få historien att gå ihop.

Bernard Cornwell levererar historiska romaner på toppnivå.