Leta i den här bloggen

söndag 26 juli 2015

"Samma gamla nya jag"




Samma gamla nya jag heter en bok av Robert Eriksson som är pastor, sångare, musiker och skribent. Boken bär underrubriken Om att upptäcka Gud och bli den jag är.

Jag vill börja med att säga att det han berättar det han tar sig ann är inget nytt. Det är samma gamla evangelium som tusentals skribenter skrivit om före honom. Det handlar om att vi är Guds avbild, hur det andliga livets utveckling består av olika årstider, att Gud älskar oss, vår svaghet, vårt hjärta och vår innersta människa, själen, förståndet och medmänniskan, men...

Det som gör att jag gärna igen påminns om dessa sanna gamla sanningar är hans sätt att skriva. År 2012 kom hans bok I stället för balans sök Gud och redan då gav han an tonen för sitt sätt att skriva. Han gör det på ett annat sätt.

Han är pastor sångare, musiker och skribent. Det är det där med musiker och sångare som gör det intressant. För det handlar inte om lovsång utan om musik och sång överlag. Han har varit en stor slukare av musik sedan barn. Han har verkligen lyssnat på banden och artisterna för han vet vad deras sånger handlar om.

Skriver han om vår svaghet och brustenhet, om Guds kärlek, om jaget eller vad det nu är så kan han alltid referera till någon sång. Han fångar upp U2, Beatles, Bob Dylan, Rolling Stones, Petra, Håkan Hellström och Veronica Maggio för att nu nämna några. Han visar hur artister oftast grubblat på olika frågor, skrivit om dem och hur dessa frågor redan finns ställda i Bibeln och så sammanför han sången och Bibeln på ett fint sätt och skriver utifrån det sammanförandet.

Åtminstone för mig innebär det här två saker. Det första är att han öppnar upp för olika artister och det de skriver och sjunger om så man börjar lyssna på dem på ett nytt sätt. Det andra är att han också öppnar upp Bibeln och visar att mycket det som vi människor brottas med (och som artister ger uttryck för) det talar också Bibeln om.  

onsdag 22 juli 2015

Uhtred av Bebbanburg




För några år sedan på bokmässan i Botniahallen så stod jag vid ett stort utbud av böcker och fick en bok Det sista kungadömet av Bernad Cornvwell i min hand. Bokens baksida avslöjade av Bernard Cornwell var engelsman och att den här nya serien handlade om England på 800- och 900-talet, den var alltså ett måste.

Det här mötet med författaren och hans gestalt Uhtred tog mig fullständigt. Jag har nu med stort nöje införskaffat varje bok i serien och nu senast då njutit av den senaste Den hedniske krigaren som är den sjunde i ordningen.

Året är 910 och det vi idag känner som Storbritannien var då ett land med flera kungar och herrar. Det  var skottarna i norr, welsarna, danerna och saxarna som förde krig om vem som skulle få härska över det här landet som då bestod av Nordumbria, Mercia, Östangeln och Wessex.

Det är borgar och strider, överenskommelser, man svär herrar och kungar sin trohet, det är kärlek, mord, överenskommelser som bryts, lismande och lögner. Det är de som tror på Odin, Tor, Frej och Nornorna och så den nya kristendomen som mer och mer gör intrång i landet med sina munkar, biskopar och präster som också de är sluga, lögnare, hala och kallt beräknande.

Herr Cornwell är en gudabenådad berättare som får en fängslad från första till sista sidan. Det intressanta är att han i slutet kort berättar om vad som verkligen hänt historiskt i det han skriver och vad man vet om det och vad han själv hittat på för att få historien att gå ihop.

Bernard Cornwell levererar historiska romaner på toppnivå.

The Boss






Jag minns så väl 1984 när hela världen drabbades av Born in the U.S.A. Mannen och sången svepte över världen som kraftig virvelstorm. Det gick säkert ingen förbi.

Det blev också mitt första riktiga möte med Bruce Springsteen och sedan dess har han funnits där. Han har inte varit någon av storfavoriterna, jag har inte jagat hans skivor, jag har några, men sångerna har man hört nu som då. Jag har också hela tiden mött människor som berättat hur någon sång eller skiva har berört dem djupt. Och man kan ju inte förneka att han präglat musiken och skrivit in sig i musikhistorien med det han gjort.

2013 läste jag en artikel av pastorn, sångaren och författaren Robert Eriksson där han skriver om den andliga dimensionen i Springsteens sånger. Han var också upphovsmannen till en mässa som bygger på Springsteens musik, "Springsteenmässa för en bättre värld".
Det här fångade mitt intresse och jag började på allvar försöka förstå vad denna man sjöng och skrev om i sina låtar.

DN hade en artikel skriven av John Sjögren som bär rubriken "Så blev Bruce Springsteen en djupt kristen sångare" och där han reder ut Bossens förhållande till Gud. Klart är att de bibliska berättelserna och bilderna så använder amerikanska sångare och författare på ett helt annat sätt än vad man gör här i norden. Det är något som är mer levande och ännu starkt i deras kultur och som de använder sig utav flitigt i det de vill berätta. Men på det sätt Bruce använder dem och på det sätt han säger det i många av sina sånger är intressant.

Allt detta ledde till att jag med stor förväntan tog mig ann Peter Ames Carlins biografi Bruce. Vad hade han att berätta om mannen och musiken?
Det här är en helt vanlig biografi som börjar med Bruce föräldrar och hans uppväxt och då han får sin första gitarr och de första staplande stegen med eget band och hela vägen till de stora arenorna. Men man får också veta om vad som var upphovet och bakgrunden till skivorna och sångerna och kampen Bruce förde med sig själv, tillvaron och musiken.

Boken kommer inte närmare in på något om Bruce andliga liv och andlighet annat än att han är katolik, så något egentligt svar på den frågan får man inte ur boken. Men däremot får man svar på varför sångerna, skivorna och personen Bruce berör så många människor.





Välkommen till Litteraturskafferiet



                                Foto: Johanna Granlund


Man kan gott fundera över varför en till, en bland redan hundratals, nödvändigtvis ska skriva om böcker. Finns det inte redan tillräckligt med de som bloggar om böcker? Säkert!

Men å andra sidan så är det ju svårt att avgöra när det är för många. Vem ska avgöra det?

Jag tycker om att skriva. Jag älskar att läsa. Det har aldrig varit en självklarhet att det skulle bli så. Jag har alltid varit tvungen att erövra skrivandet och läsandet för att klara av det.

Nu vill jag på denna blogg dela med mig av det jag läser. Ibland blir det en recension, ibland tankar och funderingar, någon gång om en författare, helt enkelt det som föds fram då jag läser och som jag vill berätta om för dig.

Hoppas att du finner mitt sällskap givande och glädjande.

Jag vill avsluta med en fras som formades i min skalle för någon dag sedan:

"Läsandet är det som pågår medan andra sysslar med annat."

lördag 4 juli 2015

Vredens tid


Det är alltid med stor glädje som jag återvänder till C. S. Lewis. Han har sedan mina tonår förblivit den störste av alla de författare jag läst. 

Under våren på Lewis kvällarna (vi samlas i mitt bibliotek och samtalar kring någon av hans böcker) så började vi studera hans sience fiction trilogi och hann med de två första Utflykt från tyst planet och Perelandra. Nu inför den första samlingen i höst så har vi då tagit oss ann den sista  delen i trilogin Vredens tid
Det är otroligt vad olika saker man upptäcker i en roman då man är några som delar med sig av sina upptäckter i det men läst. Stor litteratur har många bottnar och man upptäcker alltid något nytt.

Vredens tid är en roman som utspelar sig i universitetsmiljö. En miljö Lewis kände väl. Här finns olika personligheter och en ständig maktkamp och ett skildrande av (över)tron på vetenskapen och tekniken.  
Huvudpersonerna i boken är Jane och Mark Studdocks. Mark har börjat arbeta på universitetet och dras mer och mer in i dess maktkamp och underligheter medan Jane som drömmer sanndrömmar småningom kommer till ett stor herrgård med en skara originella personer. Ledaren för detta märkliga gäng som är en motståndsrörelse till det som sker på universitetet är Ransom, som även är huvudperson i de båda andra böckerna. Även andra från de tidigare böckerna finns med här.

N.I.C.E. som organisationen som är kopplat till universitet är en bild på Babels Torn som vi läser om i 1 Mos 11:4-9, och som handlar om hur människan vill ta över och bygga upp något så att inte Gud behövs. På universitetet, Belbury, så tänker alla likadant och man har upptäckt Makrober och de styr deras tänkande. (Makroberna är onda andar)
På herrgården St Annes där får alla vara med, alla är väldigt olika, tänker olika, får vara de personligheter de är, styrs och övervakas inte, alla tror inte, och ledaren, Ransom, har fått sin plats inte tagit den. 

Det intressanta med den här romanen är att den visar på hur maktkamp och karriärism fungerar och hur en totalitär stat fungerar. Hur man skapar en egen polis och övertar den ena efter den andra institutionen i samhället. Ett totalitärt system skapar alltid en atmosfär av fruktan. Man skriver också rapporter om olika saker före de händer och de blir den officiella sanningen som luras i medborgarna.

Sannerligen en roman som speglar många stater och fenomen i vår tid.  
Två utgivningsgåvor av boken.