Leta i den här bloggen

onsdag 25 november 2015

Det rätta ansiktet

C. S. Lewis roman Til we have faces, Det rätta ansiktet kom ut 1956. Lewis själv tyckte det här var den bästa bok han skrivit.
När man läser ser man hur det spritter om hans skrivande. Det bara flödar ur honom den här historien.
Jag tror att det finns flera orsaker till att det är så här. En är att när Lewis var student i Oxford så föddes drömmen om att få skriva en bok om Amor och Psyke och den drömmen bar han på tills den blev verklighet ca 30 år senare. Han hade då försökt skriva boken tre gånger. Dessutom så älskade ju Lewis de gamla grekiska mytologierna och här fick han nu en ypperlig chans att kombinera kristen tro och grekisk mytologi. Han hade nu också träffat sin hustru Joy och han tog emot många råd av henne då han skrev.

Lewis säger att han med boken ville beskriva hur de icke älskande förgör dem de säger sig älska. Men den beskriver också tvivel och tro, skuld och förlåtelse.
När boken kom ut fick den ingen bra kritik. Kritikerna visste inte vad han ville säga med den och dessutom tyckte den var rörig. Vad var dröm och vad var verklighet i den. En viss sanning fanns det i kritikernas påståenden för både Lewis och Joy ville ha med sina egna favorit idéer i den och den historien blev lite överbelastad. Men boken har ett andligt djup och allmänmänskliga sanningar.

Berättelsen är Lewis egen tolkning av den gamla myten om Amor och Psyke.
Myten berättar om hur Psykes skönhet ådrar sig Afrodites vrede och hon sänder då sin son Amor för att straffa henne. Men istället för att straffa henne blir han förälskad i henne och för henne till ett palats där han i hemlighet besöker henne om natten. Psyke får inte se hans ansikte, men övertalad av sina avundsjuka systrar gör hon det ändå en natt. Amor vaknar och ser vad hon gjort och lämnar Psyke att förtvivlad irra omkring på jorden. Det är den grekiska myten i stora drag.
I Lewis version som har med stora delar av den så är det istället Orual i det lilla barbarriket Glome som är huvudpersonen och den som berättar historien. Hon är den sköna Psykes fula syster som avgudar Psyke men som bidrar till hennes olycka. Hon gör det inte av avundsjuka som systrarna i den  "riktiga" myten utan för att hon tro att hon älskar Psyke men inte förstår att hennes kärlek var självisk och kvävande.

Än en gång en roman som bär på många sanningar och som är aktuell även i dag såsom stora romaner alltid är.
                                                 En ny och gammal utgåva av boken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar