torsdag 4 februari 2016

Poesi



Några tankar kring att läsa poesi.

Poesi är ju något som är väldigt känsligt. Man kan inte läsa den hur som helst. När någon berättar om en poet som de tycker är så bra och rekommenderar en att läsa poeten och man gör det så kan man hamna i det att det säger en ingenting. Man begriper inte vad som är bra, det tilltalar inte en och är helt dött.

Jag upplever det också så att poesi som inte talar till en just nu så kan öppna sig för en senare. Det kan bero på många orsaker. Man är inte alltid mottaglig för poesi och det handlar ofta om att hitta rätt poesi för det läge man lever i just nu.

En annat märkligt fenomen jag dras med är att det tilltalar och inte tilltalar en. När Tomas Tranströmer fick sitt nobelpris och många citerade honom i kolumner och texter så berörde mig oftast de dikter de citerade. De var självklara, öppna och berörande. Men när jag läste hans diktsamlingar så förstod jag ingenting. De var låsta och döda. De öppnade sig inte alls för mig.

Poesin kan vara så märklig att den är tilltalande och stängd på samma gång.

Jag upplever det så att poesi är något som man måste leta sig fram i. Känna efter, smaka, fundera, läsa om och söka i. Den är värd det, för när poesin öppnar sig för en så finner man en helt ny värld. Ett ord i poesin talar lika mycket som tusen andra ord i andra sammanhang.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar