Kristian Lundberg

Det var med stort intresse jag tog emot Kristian Lundebergs nya bok Gud är inte ett främmande namn. Mitt intresse för honom kom då jag av en vän för många år sedan fick Kristians bok Job.
Efter det har jag läst en del kolumner av honom och fann hans bok Yarden mycket intressant.

Kristian Lundberg har i sitt författarskap alltid tagit ställning för den svaga och utsatta människan, de som marginaliseras.
Det gör han också i den nya boken Gud är inte ett grämande namn. Här är det flyktingarna som lyfts fram och deras situation. Hur bemöter vi dem? Hur ser vi på dem?
Boken är skriven som dagboksanteckningar som förts under åtta månader. Varje dag börjar med en vers från Psaltaren som hör ihop med det reflektioner han för kring stad och land, medmänniska och flykting, tro och tvivel. Det slår mig under läsningen att han skriver mycket om bön. "Varje morgon går jag ner på knä med tomma öppna händer." "Jag går ner på knä för att kunna resa mig upp." "Bönen är en motståndshandling."

Man märker i läsningen att Kristian i grunden är poet. Det är välformulerat och vackert och man får nu som då stanna upp och smaka på vissa meningar och låta dem sjunka in.
Det här är en historia om skuld — och försoning. En historia som väntade på att få berättas. Nu är den berättad. Tack för det Kristian Lundberg.

Kristian Lundberg är författare och litteraturkritiker. Han har sedan debuten 1991 publicerat ett tjugotal böcker. Som poet och prosaist har han, framförallt under 2000-talet, utvecklat en tydlig kristen tematik som också kommit i uttryck i det offentliga samtalet, inte minst gällande en solidarisk människosyn.
(Förlagets presentation)