Jag måste erkänna att jag var lite tveksam att ta boken i min hand. Jag tycker det finns så många berättelser om pojkar och flickor, män och kvinnor som övervinner sina handikapp och gör något helt fantastiskt av den situation de lever i. Men har man lovat att recensera en bok så har man lovat och då är man tvungen att läsa den också.
I det här fallet så ångrar jag det inte.
Det här är en bok där verkligheten övervinner fiktionen. Det finns ingen som hade kunnat dikta upp en sådan här historia och få den så bra. Scott M. LeRette är en ung man i sina bästa år. Bra jobb, ägnar fritiden åt sina intressen och kompisarna. Träffar en söt tjej som han umgås med men de är inget par när han får veta att hon är gravid, men de flyttar ihop och tar tillsammans emot det gossebarn de får. Snart visar det sig att denna lilla härliga gosse har osteogenesis imperfecta, en sorts benskörhet, fel på hjärtat och har autism.
Det här är pappa Scotts egen berättelse. Hur han lär sig att älska sin son och se saker från hans sida. Hur de kämpar som familj, hans egen egoism och drickande, sjukhusvistelser, mötet med Gud och allt möjligt annat. Även fast han berättar helt osannolika historier och händelser så finns det hela tiden en underbar humor med i berättelsen. Mitt all bedrövelse finns skrattet nära tillhands. Men inte bara det. Det växer också mer och mer fram en kärlek hos honom till de båda pojkarna, hans tappra hustru och det liv som blev deras.
En underbar livsberättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar