House of Cash

House of Cash hör till de böcker som jag länge velat ha, många gånger funderat på att beställa, sett att den är slutsåld och det harmar mig. Tveka inte att köpa en bok då du hittar den, den kan vara borta eller slutsåld nästa gång du söker efter den.

Det intressanta med den här boken är att det är John Carter Cash som skriver om sin pappa Johnny Cash. Jag har läst några biografier om Johnny Cash och de två han skrivit själv. Men intresset var på topp att få se vad sonen skulle skriva om sin far. Som tur är så är den bra skriven. Han höjer inte upp sin far till skyarna och försöker göra honom till både helgon och legend. Han skriver om sidor hos sin far som få känner till.

Johnny och June Cash var generösa människor. Hjälpte fattiga, gav mycket kärlek till både familj, vänner och andra. De levde kärleksfullt och generöst och allt präglat av deras djupa och starka kristna tro. Johnny älskade att läsa Bibeln, han bad för människor och tyckte om att läsa teologiska böcker.
Han utövade också ett vidare konstnärskap än musiken, han var poet, målade, fotograferade, skrev osv.

Det är ett ömt och fint (utan att vara sentimentalt) porträtt John Carter Cash ger av sin far och intressanta är också de små minnen övriga familjen och vänner ger av honom i slutet av boken. Vad tur att jag fick tag på den även fast jag (nästan) väntade för länge.

Born to run

Bruce Springsteen har ju för all framtid ställt sig i raden av rock legender. Efter 25 album och otaliga konserter runt om i världen och miljoner sålda skivor så kan det inte vara på ett annorlunda sätt.

Även fast jag inte har varit något hängivet fan av Springsteen som samlat alla hans skivor och varit på otaliga konserter så har han ju ändå funnits där med sina låtar och berättelser.
Men i.o.m. läsningen av Robert Erikssons bok Hungrigt hjärta där han utgår från Springsteens låttexter så har jag lyssnat på musiken och läst hans självbiografi Born to run.

Det är alltid lika intressant att få läsa om en artists liv och få ta del av hur sånger eller album kommit till och vad som ligger bakom dem. Det gör att sångerna och skivorna blir större och får ett djup. Särskilt då det är en artist som Springsteen som brottats med livet, Gud och meningen.

Springsteen kände tydligen tidigt i tonåren att hans uppdrag i livet var musiken. Vägen till att bli The Boss och de oförglömliga E Street Band är förstås brokig och krokig. Men han trodde på sig själv och det han ville berätta och att det skulle få betydelse för andra.
Han berättar öppet och ärligt om sin psykiskt sjuke far, kämpande mor, sina syskon och hans egna depressioner, kamper och svårigheter. Men också glädjen över att han kunnat skriva och utrycka sig med sin musik så att den har fått ha betydelse för många andra i deras liv och kamp. Kanske är det just hans ärliga och nakna berättelser om oss människor och våra liv som gjort att han blivit odödlig. Miljoner känner igen sig i det han sjunger om och kan ta det till sig och därmed blir Springsteen till hjälp för många som finner tröst i att han kan spegla det de känner, upplever och brottas med.

"detta ständigt närvarande nu är rock n rollens glödande kärna..."

"Det kanske låter märkligt, men jag har en "personlig" relation till Jesus."

Hungrigt hjärta

Jag tycker om Robert Eriksson sätt att skriva. Han är ju pastor och författare men också musiker. Det som jag finner intressant i hans skrivande är att han speglar Guds Ord mot livet och dess krångligheter men fångar också upp hur olika artister och band grubblat på samma sak.

 I Hungrigt hjärta så funderar Robert om vår önskan om att få reda på vilka vi egentligen är och vad det innebär att leva fullt ut och möta olika saker som livet bär med sig. Han gör det utifrån Bruce Springsteens låttexter.
Om du som jag nog lyssnat till Springsteen men inte satt dig in i hans texter något särskilt så kommer du säkert att bli lika förvånad som jag över hur mycket av det Springsteen skriver handlar om just vår brottningskamp med livet - med oss själva, andra människor och Gud.

Jag blev så intresserad av Springsteen så jag plockade fram de skivor jag har med honom och tog ner Springsteens självbiografi Born to run från hyllan och började läsa. Fick en intressant vecka med Bruce Springsteen. Springsteen berättade om sitt liv och sin musik och Robert tolkade hans texter så att allt fick ett djup och en fin helhet.

http://www.libris.se/hungrigt-hjarta-1.1043181

Mellan himlen och livet här

Steven Curtis Chapman är ett namn som många känner igen inom kristen musik. Har man sålt mer än 11 miljoner album, vunnit 58 Dove Awards, 5 Grammys, 1 American Music Award och fått 48 listettor under sin karriär då börjar man vara legend.
The Great Adventure, For the Sake of the Call, Live Out Loud, Cinderella, Lord of the Dance, Dive, Yours och I Will Be Here och många fler är sånger som är odödliga, åtminstone för en lång tid framöver.

Därför är det också med stort intresse man vill ta del av denna mans liv och berättelse. Vem är mannen bakom denna fina karriär och dessa älskade sånger? Det första man slås av är att den fina karriären lyfts inte fram speciellt mycket och boken kretsar inte alls kring karriären, sångerna, succéerna och den amerikanska sliskigheten om att han är så välsignad och därför framgångsrik.
Det här är en brutalt ärlig och naken berättelse om hans uppväxt som inte var smärtfri och specifikt ljuvlig, den kamp han och hans hustru Mary Beth haft hela tiden för att hålla ihop äktenskapet, hennes depressioner, deras sex barn varav ett av dem omkom i en olycka, men också den djupa kärlek som hela tiden växt fram mellan Steven och hans Mary Beth, deras tillit och tro till Gud som finns där hela tiden trots, sorg, smärta och kamp.
Men också hur de fått uppleva själsligt helande, kunnat gå vidare och inte att förglömma hur mycket glädje det ändå funnits hela vägen. Och det är klart att när han berättar att den och den sången föddes då och där under den här processen eller händelsen så får ju sångerna och skivorna ett djupare innehåll.
Precis som sångerna så kommer säkert Mellan himlen och livet här att få betyda mycket för många.

https://www.sjobergsforlag.se/bocker/biografier/mellan-himlen-och-livet-har-steven-curts-chapman-ken-abraham

Livet med min syster Madonna

Det här är väl en berättelse där man inte kan komma närmare en världsstjärna mer än så här.
Madonna är den största kvinnliga artist vi haft hittills, med miljoner och åter miljoner sålda skivor och utmärkelser i mängder och radat hittar i mängd och massor. Alla vet vem hon är, alla känner till något av hennes musik, har säkert läst något om henne och kunnat konstatera att hon hängt med i fyrtio år och alltid varit på topp. (om man nu har gillat eller inte gillat hennes musik)

Christopher Ciccone är hennes bror och den av syskonen som stått Madonna närmast. Han har arbetat med henne i 25 år. Inrett flera av hennes hem, varit av- och påklädare under hennes shower, och hjälpt henne med allt möjligt.
Nu är den här boken inte bara koncentrerad kring Madonna utan handlar också om honom. Han berättar om deras uppväxt, ungdom och de första stegen Madonna tar som artist och han som dansare. Om deras katolska tro men hur Madonna senare helt ger sig till Kabbalan. Han berättar om alla framgångar, men också hur illa Madonna kan behandla sin egen familj och särskilt honom och hur hon småningom saknar kontakt med verkligheten.

Nu är det här ingen biografi fylld med smaskiga detaljer och en sviken brors hämnd. Den är skriven delvis med ett stråk av sorg men också fylld av syskonkärlek. Det är en mycket välskriven biografi som ger en fin bild av människan bakom artisten.

Pink Floyd

 Mitt första möte med Pink Floyd var The Wall, både filmen och musiken. De blev aldrig bandet som jag följde med och spelade i tid och tid, men de har ändå alltid funnits där med sin musik. Jag har funnit dem mera intressanta senare och försökt ta till mig deras verk.

Har läst en mycket intressant biografi över männen i Pink Floyd. Det är författaren Bengt Liljegren adjunkt och historiker som skrivit den utmärkta boken som kort och gott heter Pink Floyd. Den har också en undertitel Musiken, Människorna, Myterna vilket fångar in bokens innehåll.

Mannen som namngav och grundade bandet var Roger Keith "Syd" Barrett. Han var endast med några år i början av bandets historia sedan tog psykisk sjukdom över och han levde sitt liv i ensamhet i skydd av sin familj.
Det var de andra Roger Waters, David Gilmour, Nicholas Mason och Richard Wright som kom att föra bandet till dess storhet.
Det är otroligt hur Bengt Liljegren kan skriva en så facktaspäckad biografi med sådant flyt. Han börjar förstås med medlemmarnas bakgrund och uppväxt i Cambridge och hur de möttes och bildade ett band. Vägen till hur de fann sin musikstil och sedan framgångarna, drogerna, stridigheterna och det otroliga att de trots allt kom så långt de kom och blev så stora trots allt.

Vi får också ta del av skivornas tillkomst, tanken bakom dem och vad de ville säga med dem. Andra progressiva band som Yes och Emerson, Lake & Palmer så sjöng ofta om fantasivärldar medan Pink Floyd eller Waters som skrev det mesta av deras musik var mer intresserad av jordnära problem: Vad innebär det att vara människa i det moderna samhället? Varför ser fördelningen av resurser ut som den gör? Och så vidare.
Pink Floyd var den progressiva rockmusikens flaggskepp som sålt 100 miljoner album och gjort flera odödliga album och låtar.
Bengt Liljegren har gett oss en välskriven, lättläst och en läsvärd upplevelse.

PS.
Visst har 2016 varit ett märkligt rockår.
David Bowie, Prince, Alan Vega från Suicide, Leonard Cohen, i Finland Riki Sorsa, Greg Lake från King Crimson och Emerson, Lake & Palmer, Rick Parfitt från Status Que och George Michael har dött. (säkert några till fast jag inte känner till dem)
Medan gamla legender som Rolling Stones gett ut ett nytt album och många andra har förgyllt vår vardag med skön musik.

Jag önskar dig ett Gott Nytt År.

Simon Ådahl

De flesta känner till rockbandet Edin-Ådahl. De skivdebuterade 1980, sjöng för Sverige i Melodifestivalen 1990 och slutade som band 1992. De hade då hunnit bli det största kristna rockbandet i Sverige och de är det första och hittills enda kristna rockband som vunnit Melodifestivalen.
Låten de sjöng hette Som en vind.

Simon Ådahl har skrivit en bok om sitt liv, Den oväntade resan. Bröderna Ådahl, Simon och Frank är födda i Kronoby och levde sina första år här i Finland. Sedan bar det iväg för familjen till Sverige och där växte de upp sedan. Musiken kom tidigt in i Simons liv och sedan då han fick höra rock musiken på radion så förstod han vad han ville göra och vad han ville spela.

Vi får förstås följa med hans musikliv, församlingsengagemang fram till tiden med Edin-Ådahl och de femton åren som bandet höll på. Men Simon delar också med sig av sin smärtsamma skilsmässa, bitterheten han hamnade i och hur han lämnade sin tro och tog avstånd från kristenheten.
Han berättar också om en man som förföljde honom och hans familj när han gift om sig och om vägen tillbaka till tron och hur han kom in i det arbete han håller på med idag.

Simon är idag en av Sveriges mest anlitade reseevangelister. Han besöker kyrkor och församlingar i alla samfund och hans möten präglas av gudomliga mirakler där människor blir frälsta, helare, befriade och upprättade. Han har inte lämnat musiken utan har gett ut skivor och sjunger på sina möten.

Berättelsen om Simon Ådahls liv är musikhistoria men också en berättelse om förlåtelsens kraft och vägen ut ur bitterhet och hat.

Rockmusiken i Vasa

Jag har läst en högintressant bok, Sven-Erik Klinkmans Från Wantos till Wild Force. Det är alltid roligt att få läsa om sin hemstad och särskilt den här gången om musiklivet i Vasa.
Boken tar avstamp från slutet av femtiotalet och sextiotalet då rockmusiken föddes i vår värld och hur den även nådde Finland och Vasa.

Unga grabbar tog intryck av den nya musiken och bildade egna band och började spela runtom i Österbotten. De första banden var Wantons, The Shades och Slippers för att nämna några.
Klinkmann återger intervjuvar han har gjort med många av dem som var med, som Krister Kulju, Björn Schauman, Bengt Holm, Hans Westergård och många, många till.

Det intressanta är hur pass tidigt man här i Vasa var ute med rock n´rollen mot övriga landet. Klinkmann tar också upp den spännande tanken kring att Vasa är präglat av två språk och tre kulturer.  Hur mycket har det präglat musiklivet? Och hur ser det ut idag?

Han skriver också om dansbandsmusiken och hur älskad den har varit och är här i Österbotten, och han skriver om bandet Viktor Hurmio och deras humorrock och förstås Wild Force och det som kallas pudelrock.
Många kända musikprofiler kommer till tals i boken, som Janne Stolpe, Jacke Jacobson, Ben Antell och hans musik, Hippi Hovi för att nu nämna några.
Det är roligt då man själv också under läsningen drar sig till minnes olika band och konserter och skivor och händelser och får vara lite nostalgisk och minnas svunna tider. Det är oundvikligt då man läser den här boken.

Men kan bara konstatera att det som hände på 1960-, 1970-, och 1980-talet är i dag historia, men det har också gett en grund och en möjlig fortsättning för de musiker som kommit senare och tagit vid där pionjärerna slutade.

En av proggens mästare

 Vi pratade om musik och artister. En kollega till mig frågade om jag någon gång hört Neal Morse. Nej, aldrig, var mitt svar har inte ens hört talas om honom. "Det skulle du gilla", sa han. Jag antecknade namnet i min skrivbok.
När jag kommit hem från de pastorsdagarna så satte jag mig i en av mina sköna fåtöljer med datorn i famnen och gick in på youtube och började lyssna på denna Neal Morse. Det var albumet Sola Scriptura han hade nämnt och jag lyssnade och lyssnade. Jag var helt betagen. Det här var det bästa jag hört på år och dagar.
Snart hade jag inhandlat de flesta av hans skivor och den bok, Testimony, där han berättar om sitt liv.

Boken börjar helt traditionsenligt med hans barndom, uppväxt och hur han hittade musiken.
Han bildade förstås band, började spela på barer och små scener, började dricka och pröva på droger småningom. Han fastnar mer och mer för den progressiva musiken som kännetecknas av sina långa låtar där man blandar flera olika musikstilar.
Han och ett gäng andra musiker bildar sedan bandet Spock´s Beard. Neal skriver det mesta av musiken och skivan Snow kom att bli en av de mest framgångsrika albumen under hans tid.
Han möter snart kvinnan som skulle bli hans fru, får barn och försöker få balans i livet. Han sökte starkt att finna friden och glädjen i musiken. Men det var på en gudstjänst Neal fick möta Gud och han blev efter det inte riktigt den samme.
Han tänkte att Gud säkert ville att han skulle sluta med musiken så han hoppade av bandet Spock´s Beard och tänkte sig åtminstone en paus från musikerlivet.
Men Gud ville annat upplevde han. Jo, han slutade i bandet men inte med musiken. Han blev soloartist. Musikstilen ändrades inte men det är klart att den nyvunna tron kom att forma budskapet i hans texter. Skivorna Testimony 1 och 2 är berättelsen om honom själv, om hans sökande och hur han slutligen fann Gud. One i sin tur behandlar människans förhållande till Gud ända sedan skapelsen och Sola Scriptura tar sig an kyrkans på sina håll mörkare historia, för att nämna några av hans skivor.

Det som har överraskat mig då jag läst av och om honom är hur respekterad låtskrivare han är i musikvärlden. Hur han går hem överallt fastän han inte döljer vad han tror på. För flera år sedan fick han ett samtal av Mike Portnoy (en av de bättre trummisarna i världen) och han har spelat på de flesta av Morse skivor och dessutom ville han, Mike,  ha med Neal i bandet Transatlantic. Idag spelar och gör Neal Morse musik åt Neal Morse Band, Transatlantic och Flying Colors.

 Till min stora glädje fick jag med några vänner åka till Iso Soitto i Keuruu 25 juli och höra detta fantastiska band live. Det var en oförglömlig upplevelse.

The Boss

Jag minns så väl 1984 när hela världen drabbades av Born in the U.S.A. Mannen och sången svepte över världen som kraftig virvelstorm. Det gick säkert ingen förbi.

Det blev också mitt första riktiga möte med Bruce Springsteen och sedan dess har han funnits där. Han har inte varit någon av storfavoriterna, jag har inte jagat hans skivor, jag har några, men sångerna har man hört nu som då. Jag har också hela tiden mött människor som berättat hur någon sång eller skiva har berört dem djupt. Och man kan ju inte förneka att han präglat musiken och skrivit in sig i musikhistorien med det han gjort.

2013 läste jag en artikel av pastorn, sångaren och författaren Robert Eriksson där han skriver om den andliga dimensionen i Springsteens sånger. Han var också upphovsmannen till en mässa som bygger på Springsteens musik, "Springsteenmässa för en bättre värld".
Det här fångade mitt intresse och jag började på allvar försöka förstå vad denna man sjöng och skrev om i sina låtar.

DN hade en artikel skriven av John Sjögren som bär rubriken "Så blev Bruce Springsteen en djupt kristen sångare" och där han reder ut Bossens förhållande till Gud. Klart är att de bibliska berättelserna och bilderna så använder amerikanska sångare och författare på ett helt annat sätt än vad man gör här i norden. Det är något som är mer levande och ännu starkt i deras kultur och som de använder sig utav flitigt i det de vill berätta. Men på det sätt Bruce använder dem och på det sätt han säger det i många av sina sånger är intressant.

Allt detta ledde till att jag med stor förväntan tog mig ann Peter Ames Carlins biografi Bruce. Vad hade han att berätta om mannen och musiken?
Det här är en helt vanlig biografi som börjar med Bruce föräldrar och hans uppväxt och då han får sin första gitarr och de första staplande stegen med eget band och hela vägen till de stora arenorna. Men man får också veta om vad som var upphovet och bakgrunden till skivorna och sångerna och kampen Bruce förde med sig själv, tillvaron och musiken.

Boken kommer inte närmare in på något om Bruce andliga liv och andlighet annat än att han är katolik, så något egentligt svar på den frågan får man inte ur boken. Men däremot får man svar på varför sångerna, skivorna och personen Bruce berör så många människor.