T. S. Eliot

Det var en kollega som tog kontakt med mig och frågade om jag hade något av T. S. Eliot. Tyvärr så kunde jag inte hjälpa henne även fast det i år (2018) är 70 år sedan Eliot fick Nobelpriset i litteratur.

Jag började fundera över det här varför jag inte kunde hjälpa min kollega. Eliot kände jag väl till och han citeras ofta och är ett namn för evigt inristat i världslitteraturen. Men jag har faktiskt inte en enda diktsamling eller annan bok av honom. De dikter jag har är från samlade diktverk eller från nätet. Jag har ett drama av honom Murder in the Cathedral som jag faktiskt hittat på loppis, men det är allt.

Jag har sett på nätet att mycket av det Eliot skrev översattes till svenska på 1930, -40 och -50-talet, men ändå har jag inte funnit något på antikvariat, loppisar och andra ställen. Som tur är så har Thomas Warburton skrivit om Eliot och Joyce i Två främlingar från 1944. Där får man en inblick i de här två herrarnas skrivande.

Inget ska ändå få hindra mig från att stilla min hunger efter Eliots diktning. Det fick bli en helg med de dikter jag hittat i samlade diktverk, på nätet och Murder in the Cathedral. Sedan förgyllde jag den poesin med Warburtons Två främlingar och artiklar på nätet. Det blev en riktigt fin helg med Eliot.
Får vänta med spänning om jag kommer att fynda något av hans verk någonstans någon gång i framtiden.

Åldrandets glädje

 Jag blev fundersam då jag först tog tag i Sophia Ivarssons bok Åldrandets glädje och började titta i den. Vad är det här? Färggranna bilder mötte mig och dikter... nej vad ska jag tycka om det här?

Men när jag suttit och tittat på bilderna och läst dikterna så har det bit för bit vuxit fram en öm och känslig och mycket vacker bok om åldrandet och att vara gammal. Det finns också någonting vackert över att vara gammal eller bli gammal.

Sophia Ivarsson som är konstnär och poet har gett oss en bok att växa med, trivas med och verkligen fundera över om det finns något bra med att bli gammal?

Jag vill inte säga så mycket mer om boken, den ska läsas och upplevas och njutas utav. Vackra bilder, fina dikter och texter.

https://www.xpmedia.org/bocker/aldrandets-gladje-sophia-ivarsson

Sprickorna i stenen

Det är härligt att finna poesi. Jag har i många år varit nyfiken på poeten Östen Sjöstrand men inte hittat någon av hans böcker. Men så en dag så bara fanns den där Sprickorna i stenen och jag fick en bra introduktion till hans poesi och skrivande efter som det samlade dikter ur hela hans författarskap.

Östen debuterade 1949 med diktsamlingen Unio, som är det latinska ordet för enhet (med Gud), och den samlingen präglades mycket av den svenska fyrtiotals lyrikens efterkrigsångest. Det blev flera diktsamlingar, essäer, ett par operor, antologier och översättningar i hans bibliografi.

Hans författarskap är mycket inspirerat av fransk poesi och musik. Men han är också en from diktare. Många av hans dikter har bönens form. Det finns ett samband mellan poesin och mystiken i hans diktande.
Jag konstaterar att det här blev ett intressant möte som leder till att jag kommer att fånga upp allt jag hittar av honom.
                         
                                                                           
                         Bön
             i det tjugonde seklet

Om så bara med en stänk av ironi
går allt förlorat, och ljuset skrämmer
mer än skuggan; ditt arbete med dig själv:
utsätt det aldrig för skämt -
då går det genast förlorat. O därför,
du Gud som döljer dig, ge mig var dag
kraften och modet att utan vämjelse
begrunda min själ och min kropp.

Rena min ögon.                                                                                  
Rena mina sinnen.                                                                                  16.6 1925 - 13.5 2006
Skölj bort alla onda drömmar
och alla onda minnen.

Jag vet att de onda skuggorna finns.

Men när gryningsljuset rör mig
hjälp mig
ur min förmörkelse,
och hjälp mig då
att gå ut i min
och andra mänskors dag
av nya sorger och ny glädje.

Låt mig
med alla människor av god vilja
återfinna,
återvinna
vad du en gång obesudlat gav:
den friska älv,
det friska hav,
där fiskstim, likt våra tankar,
rör sig snabbt och fritt,
oanfrätta av alla gifter.

Jag minns
att djupt under oss
har planetens ormbunksskogar
förvandlat den förtärande koldioxiden
till syre.

Även i svarta bergsskrevor växer blågula violer

Härligt! Härligt! Jag blir så glad!
Tommy Dahlman som skrivit ett tjugotal böcker så gör något så annorlunda men härligt med sin nya bok Även i svarta bergsskrevor växer blågula violer.
Han berättar i förordet att skriva med poetisk språkdräkt är att förvalta den kristna traditionen. Han menar att 248 kapitel i vår Bibel är poesi och att det finns rikligt med poesi i 60 av böckerna.
Vår tid som känns allt pratigare gör att ord känns slitna, så också i kyrkan. Orden skramlar och vi använder allt färre ord men brukar dem oftare.
Texterna (som Tommy kallar dem) i Även i svarta bergsskrevor växer blågula violer är inte långa ett till två sidor. Texterna är tryckta som dikter men ändå inte som dikter. (klura ut det du)
Men jag kommer till efter att ha läst texterna att de är i hög grad välskriven poesi. Inte svårtillgänglig poesi utan tilltalande poesi.
Den här boken ska få leva med några varv till. Tack för den Tommy!

https://www.semnos.com/bocker-0/aven-i-svarta-bergsskrevor-vaxer-blagula-violer/

Det är aldrig efteråt

Det är helt underbart och mitt hjärta fylls av sådan glädje att Libris Förlag har velat ge ut en poesibok. Poesin lever ett allt för undanskymt liv fastän jag tror att det finns väldigt många som både läser och skriver poesi.

Det är aldrig efteråt är en vacker stämningsfull poesibok med dikter skrivna av Lars Björklund och bilder tagna av Hans Hartman. Lars skriver med ord och hans med bilder och de skapar en fin helhet.

Lars Björklunds dikter är väldigt avskalade och det finns inga överflödiga ord. Dikterna i den här samlingen handlar om och har därför återkommande orden liv(et), tid(en) och nu(et). man säger/att nuet är flyktigt/när det är tiden/som flyr/nuet/är alltid/här  är några rader ur en av dikterna. De få orden är storheten i Lars dikter och han behärskar konsten att säga mycket med få ord.
Hans Hartmans fotografier är lika enkla och avskalade som Lars dikter och ger sitt eget djup till samlingen. Jag tror att mycket av det beror på att de är svartvita. Det svartvita fotografiet passar bra med poesin och ger den här gången att annorlunda intryck i vår annars så färgglada värld.

http://www.libris.se/det-ar-aldrig-efterat-1.950901

Kalevala och Fänrik Stål (Finland 100 år)

När vi nu firar vårt kära lands hundra år måste man fira med att läsa vårt nationalepos Kalevala och Runebergs Fänrik Ståls sägner.

Kalevala har jag läst i Lars och Mats Huldéns fina översättning från 1999. Vårt nationalepos Kalevala sammanställdes av Elias Lönnrot (1802-1884), läkare och språkforskare. Han byggde sitt verk på egna och andras uppteckningar av finska folksånger i östra Finland och Karelen. Verket har översatts till svenska flera gånger, helt eller delvis, men det här är den första fullständiga översättningen sedan 1860-talet.

Den första versionen av verket gav han ut 1835 och den innehöll 35 sånger. Men Lönnrot fortsatte att samla och bearbeta, och 1849 kom den slutgiltiga utgåvan med 50 sånger eller runor.

Kalevalasångerna handlar om män och kvinnor med övermänskliga krafter. De tar ofta sången till hjälp. Om Väinämöinen behöver en båt så sjunger han fram den. Om Lemminkäinen behöver en häst så skapar han den av sina motgångar. Den mäktiga kvinnan Louhi förvandlar sig lätt till en väldig örn. Den unga Marjatta blir gravid med ett lingon i skogen.

Kalevala innehåller urgamla skapelsemyter, gripande mänskliga öden, mycken folklig visdom och många partier av lyrisk skönhet.

Fänrik Ståls sägner. Vår nationalskald Johan Ludvig Runebergs stora verk är en diktsamling som beskriver både verkliga och fiktiva händelser under det finska kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809, och där Sverige förlorade Finland till Ryssland.
Man kan säga att verket är präglat av den nationalromantik som växte fram i mitten av 1800-talet. Som en röd tråd genom Fänrik Ståls Sägner är sorgen och bitterheten över att Sverige genom nederlaget förlorade den östra delen av riket till Ryssland.
I sina hjälteberättelser hyllar Runeberg både verkliga hjältar och den fiktive, anspråkslöse soldaten som plikttroget och hjältemodigt försvarar fosterlandet, samt de vedermödor de alla fick utstå.
Soldaternas hjältemod och mödor står i verket som kontrast mot det svek som Runeberg och andra upplevde och kände mot de ledande militärerna och politikerna, inklusive konungen, som de ansåg vara skyldiga till att man förlorade den östra halvan av riket.

Poesi

Några tankar kring att läsa poesi.

Poesi är ju något som är väldigt känsligt. Man kan inte läsa den hur som helst. När någon berättar om en poet som de tycker är så bra och rekommenderar en att läsa poeten och man gör det så kan man hamna i det att det säger en ingenting. Man begriper inte vad som är bra, det tilltalar inte en och är helt dött.

Jag upplever det också så att poesi som inte talar till en just nu så kan öppna sig för en senare. Det kan bero på många orsaker. Man är inte alltid mottaglig för poesi och det handlar ofta om att hitta rätt poesi för det läge man lever i just nu.

En annat märkligt fenomen jag dras med är att det tilltalar och inte tilltalar en. När Tomas Tranströmer fick sitt nobelpris och många citerade honom i kolumner och texter så berörde mig oftast de dikter de citerade. De var självklara, öppna och berörande. Men när jag läste hans diktsamlingar så förstod jag ingenting. De var låsta och döda. De öppnade sig inte alls för mig.

Poesin kan vara så märklig att den är tilltalande och stängd på samma gång.

Jag upplever det så att poesi är något som man måste leta sig fram i. Känna efter, smaka, fundera, läsa om och söka i. Den är värd det, för när poesin öppnar sig för en så finner man en helt ny värld. Ett ord i poesin talar lika mycket som tusen andra ord i andra sammanhang.

Bo, Bo och Bo

När jag som yngling hade börjat upptäcka den litterära världen och läste författare och poeter jag hört talas om eller läst om så var Bo Bergman en av de som tidigt kom med.
Jag vet inte varför men förmodligen fann jag hans böcker på antikvariat och jag minns att jag fascinerades av att han blev nästan hundra år.
Bo Bergmans poesi hör till den som var med och introducerade mig till poesins värld. Han var en poet av sin tid och sin tradition.
Dessvärre så är det mycket länge sedan jag läst honom.

För evigheten

Det sitter en ung poet

och skriver för evigheten,

och blodet hettar och jäser

i ådrorna på poeten.

Men bakom hans rygg

står skugga vid skugga

av hundratals glömda

och världsberömda

poeter som ingen läser.

ur Bo Bergmans Kedjan från 1966

Bo Carpelan återkommer jag ofta till. Jag vet inte vad det är med hans poesi men den är tilldragande och spännande.
Carpelan själv var inte speciellt religiös men jag upplever många av hans dikter som djupt andliga. De talar andliga sanningar.
Men en stor poet har ju djup i sin poesi. Poeten skriver sin dikt med en tanke och känsla han har och varje läsare tolkar den efter de upplevelser och referenser hon har av livet. Och dikten är lika sann och lika rätt för alla.
Jag tar mig gärna ann Carpelans poesi och har behov av att läsa honom ibland.

Den isbundna marken                                    Sök tonen

bär inga tecken på vår.                                   vänta

Snön drar som rök förbi                                  lyssna till regnet

den mörka tidens                                            innan det faller

milda gråljus.

                  ur Bo Carpelans I det sedda från 1995

Bo Setterlind har följt mig många år. Han har skrivit sångtexter, berättande dikter, dikter och mycket mer. Någon gång har han varit obegriplig men oftast berörande.
Han har förmodligen gjort sig odödlig med sin dikt Döden tänkte jag mig så.
I motsatts till Bo Carpelan så har Bo Setterlind alltid haft en stark bekännelse. Hans kristna tro har präglat mycket av det han skrivit och därmed berört många.
Men han har också varit folkkär och skaror har dragits till de tillfällen då han uppträdde med sin poesi.
Jag själv sätter mig nu som då ner och njuter och låter mig gripas av någon av hans diktsamlingar.

Karlavagnen

Karlavagnen är mycket nära,

den står alldeles om hörnet,

jag undrar, vem som ställt den

där.

Kanske någon, som känner sig hemma

här

och som tänker stanna,

tills dagen gryr.

Det rätta svaret

Himlen har landat

på ett grässtrå,

därför darrar det.

                                                                                   ur Bo Setterlinds Stryk molnet från din panna från 1992