Det är härligt att finna poesi. Jag har i många år varit nyfiken på poeten Östen Sjöstrand men inte hittat någon av hans böcker. Men så en dag så bara fanns den där Sprickorna i stenen och jag fick en bra introduktion till hans poesi och skrivande efter som det samlade dikter ur hela hans författarskap.
Östen debuterade 1949 med diktsamlingen Unio, som är det latinska ordet för enhet (med Gud), och den samlingen präglades mycket av den svenska fyrtiotals lyrikens efterkrigsångest. Det blev flera diktsamlingar, essäer, ett par operor, antologier och översättningar i hans bibliografi.
Hans författarskap är mycket inspirerat av fransk poesi och musik. Men han är också en from diktare. Många av hans dikter har bönens form. Det finns ett samband mellan poesin och mystiken i hans diktande.
Jag konstaterar att det här blev ett intressant möte som leder till att jag kommer att fånga upp allt jag hittar av honom.
Bön
i det tjugonde sekletOm så bara med en stänk av ironi
går allt förlorat, och ljuset skrämmer
mer än skuggan; ditt arbete med dig själv:
utsätt det aldrig för skämt -
då går det genast förlorat. O därför,
du Gud som döljer dig, ge mig var dag
kraften och modet att utan vämjelse
begrunda min själ och min kropp.
Rena min ögon.
Rena mina sinnen. 16.6 1925 - 13.5 2006
Skölj bort alla onda drömmar
och alla onda minnen.
Jag vet att de onda skuggorna finns.
Men när gryningsljuset rör mig
hjälp mig
ur min förmörkelse,
och hjälp mig då
att gå ut i min
och andra mänskors dag
av nya sorger och ny glädje.
Låt mig
med alla människor av god vilja
återfinna,
återvinna
vad du en gång obesudlat gav:
den friska älv,
det friska hav,
där fiskstim, likt våra tankar,
rör sig snabbt och fritt,
oanfrätta av alla gifter.
Jag minns
att djupt under oss
har planetens ormbunksskogar
förvandlat den förtärande koldioxiden
till syre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar