Jag är en gubbe som smygmyser

 Det är med stor glädje jag läser Alexander McCall Smiths böcker. Tänk att denna skotska författare som är jurist till utbildningen och har varit världsledande jurist med inriktning på medicinsk etik kan skriva så charmigt.
Han är bosatt i Edinburgh, en stad som han presenterar på sitt oefterhärmliga sätt i flera av sina böcker. Särskilt kommer det fram i serien om invånarna på Scotland Street 44 med bland annat det sexåriga geniet Bertie och hans mamma. Småroliga böcker fyllda av charm.

Edinburgh är också platsen för Isabel Dalhousie. En intelligent kvinna som ärvt ett stort hus och en förmögenhet och som ger ut en tidskrift med filosofiska uppsatser. Filosofiska söndagsklubben var den första i serien om henne och sedan har det kommit fem till, Kärlek, vänskap och choklad, Rätt inställning till regn, Det varsamma bruket av komplimanger, Det behagliga med lördagar och Tacksamhetens bortglömda konst.

Mest känd är Alexander McCall Smith för Damernas detektivbyrå. Där får vi följa med Mma Ramotswe och hennes medhjälpare Grace då de löser olika problem för människor. De här böckerna är riktiga måväl böcker men en lugn och behaglig rytm. Fyllda med vardagliga små händelser och problem som ska lösas. De är småroliga, fyllda med behaglig glädje.

Det är då jag läser de här böckerna som jag får en mysglädje och blir en mysgubbe.

Winston

 Winston Churhill måste ju vara en av de mest fascinerande människor man kan läsa om. Hans liv är ju enastående intressant. Han som växte upp i en rik aristokratisk familj, blev militär och krigsjournalist för att få vara med på krigsfältet. Blev tillfångatagen under Boerkriget men lyckades rymma. Efter det så byggde han upp en politisk karriär. Den karriären gick bra och dåligt. Det gick faktiskt så dåligt att han hamnade ut ur politikens centrum under största delen av 1930-talet innan han togs till nåder och ledde Storbritannien under Andra Världskriget.
Han gjorde även karriär som författare och skrev åtskilliga volymer om krigen. Han fick också Nobelpriset i litteratur 1953. Men det sägs att han hellre hade velat ha fredspriset.

Jag har just läst Svante Nordins gedigna verk Winston. Ett verk som berättar om hur England var ett enormt imperium då Winston Churchill föddes och var ung och som han älskade. Men ironiskt nog så var han själv med och fick se det försvinna mer och mer under hans aktiva politiska tid.
Nordin beskriver också de politiska händelserna i världen, med Ryssland och Stalin, Tyskland och Hitler, USA och Roosevelt och många andra så att man ska förstå och se varför det brittiska imperiet föll sönder och orsaken till att det blev ett Första Världskrig och ett Andra Världskrig.

Det finns många saker som fascinerar med Churchill och det ena är att han varnade för nazismen (och Hitler) redan innan den tagit makten i Tyskland. Efter Andra Världskriget började Churchill tala om att Europa måste resa sig och han föreslog "ett slags Europas förenta stater". Låter som en idé till det EU vi har idag.
Churchill var även vän till det judiska folket och till sionismen, och han var stor vän av att judarna skulle få ett eget land och att Israel skulle erkännas.

Churchill var en talets mästare och många samlades då han la ut texten. Han skapade också många odödliga ordspråk.

"Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket."

"Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra."

"Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid."

"Djur är märkliga. Hunden ser upp till dig. Katten ser ner på dig. Bara grisen ser på dig som en jämlike."

Det sägs att hemma på godset Chartwell så hade man placerat ut ämbar med champagne i så att Winston hade lätt att komma åt den ädla drycken då han ville ha den. Det var också han som sa: "Champagne skall vara kall, torr och gratis."
Vid ett tillfälle då det råde sämre ekonomiska tider hos familjen Churchill så föreslog hans kära hustru Clementine att de skulle avstå från champagnen, men den annars så snälle Winston hade blivit mycket upprörd vid det tillfället över sin kära hustrus förslag.

Churchill kom alltid att förknippas med v tecknet som stod för victory och som han använde sig utav då han uppmuntrade sitt folk under krigets fasor.

Det är alltid som sagt fascinerande att läsa om Sir Winston Churchill och Svante Nordin har verkligen skrivit en läsvärd bok.

En av proggens mästare

 Vi pratade om musik och artister. En kollega till mig frågade om jag någon gång hört Neal Morse. Nej, aldrig, var mitt svar har inte ens hört talas om honom. "Det skulle du gilla", sa han. Jag antecknade namnet i min skrivbok.
När jag kommit hem från de pastorsdagarna så satte jag mig i en av mina sköna fåtöljer med datorn i famnen och gick in på youtube och började lyssna på denna Neal Morse. Det var albumet Sola Scriptura han hade nämnt och jag lyssnade och lyssnade. Jag var helt betagen. Det här var det bästa jag hört på år och dagar.
Snart hade jag inhandlat de flesta av hans skivor och den bok, Testimony, där han berättar om sitt liv.

Boken börjar helt traditionsenligt med hans barndom, uppväxt och hur han hittade musiken.
Han bildade förstås band, började spela på barer och små scener, började dricka och pröva på droger småningom. Han fastnar mer och mer för den progressiva musiken som kännetecknas av sina långa låtar där man blandar flera olika musikstilar.
Han och ett gäng andra musiker bildar sedan bandet Spock´s Beard. Neal skriver det mesta av musiken och skivan Snow kom att bli en av de mest framgångsrika albumen under hans tid.
Han möter snart kvinnan som skulle bli hans fru, får barn och försöker få balans i livet. Han sökte starkt att finna friden och glädjen i musiken. Men det var på en gudstjänst Neal fick möta Gud och han blev efter det inte riktigt den samme.
Han tänkte att Gud säkert ville att han skulle sluta med musiken så han hoppade av bandet Spock´s Beard och tänkte sig åtminstone en paus från musikerlivet.
Men Gud ville annat upplevde han. Jo, han slutade i bandet men inte med musiken. Han blev soloartist. Musikstilen ändrades inte men det är klart att den nyvunna tron kom att forma budskapet i hans texter. Skivorna Testimony 1 och 2 är berättelsen om honom själv, om hans sökande och hur han slutligen fann Gud. One i sin tur behandlar människans förhållande till Gud ända sedan skapelsen och Sola Scriptura tar sig an kyrkans på sina håll mörkare historia, för att nämna några av hans skivor.

Det som har överraskat mig då jag läst av och om honom är hur respekterad låtskrivare han är i musikvärlden. Hur han går hem överallt fastän han inte döljer vad han tror på. För flera år sedan fick han ett samtal av Mike Portnoy (en av de bättre trummisarna i världen) och han har spelat på de flesta av Morse skivor och dessutom ville han, Mike,  ha med Neal i bandet Transatlantic. Idag spelar och gör Neal Morse musik åt Neal Morse Band, Transatlantic och Flying Colors.

 Till min stora glädje fick jag med några vänner åka till Iso Soitto i Keuruu 25 juli och höra detta fantastiska band live. Det var en oförglömlig upplevelse.

Det var annorlunda förr eller var det det?

Har ägnat mig åt att studera tabernaklet. Tabernaklet var ju det som Israels folk bar med sig i öknen under sin vandring till det utlovade landet.
När de hade lämnat Egypten och kommit till Sinai berg så stannade de där vid berget ett bra tag. Det var där som Mose tog emot de tio budorden och det var där som Mose i 40 dygn tog emot instruktionerna om hur detta tabernakel skulle byggas.
Sedan tog det 2 år att bygga det. Det är enormt mycket detaljer i själva konstruktionen och noga med vilket material man använde till vad.

De var 8580 personer som hade som uppgift att plocka ner och plocka upp tabernaklet och att bära det under vandringen. Så det var inget litet "tält" det rörde sig om. Den här helgedomen hade de sedan i nästan 500 år innan det ersattes av templet i Jerusalem.

Tre av de böcker jag studerat så är lite äldre. En är från 1889 och två från 1960-talet. Det jag funderade över med dessa böcker var deras format. Den från 1889 så var tryckt med mjuka pärmar och inte så tjockt och ganska trasig. (kanske ganska förståeligt) Men de två andra har hårda pärmar och är alltså inbundna.
En av dem har kvar ett omslagspapper som man tydligen hade runt böckerna, men många tog bort omslagspappret och slängde det. För man kan se att det finns inget tryckt på själva pärmen utan endast på ryggraden. Och tydligen tyckte man att boken var snyggast så förr. Det intressanta är också att de till storleken är i samma format som en pocket bok är idag. Många av de inbundna böckerna idag är ju betydligt större och dessutom är de ofta tjocka som tegelstenar. Men det är inte de här.

Vart vill jag komma med den här reflektionen? Det vet jag inte, men många gånger tycker jag de här äldre böckerna är lättare att hantera och ha att göras med än dagens böcker och kanske det är därför jag också tycker mycket om pocket böcker då det gäller formatet. Men jag vet också att de kunde trycka och laga både stora och tjocka böcker förr också. Sedan har vi ju den biten att alla böcker passar inte att ha i mindre format. Och så är det väl så att tjusningen med böcker är att de är olika, inte bara till innehåll utan även till format.

Vad menar vi?

Har just läst en spännande bok. En bok som fått mig att fundera, tänka, reflektera och som fått mig att ställa mig frågan: hur förhåller jag mig till saken?

Det är Mikael Tellbe, docent i Nya Testamentet och lärare vid Örebro Teologiska Högskola, som skrivit den högt intressanta boken Vad menar vi med att Bibeln är Guds ord?

Det är bokens titel som är frågan genom hela boken. Mikael har valt att reflektera över frågan från tre olika håll, 1. Att tro på Bibeln som Guds ord, 2. Att läsa Bibeln som Guds ord och 3. Att tolka och tillämpa Bibeln som Guds ord.

Han tar upp tre förhållningssätt som vi oftast har till Bibeln som Guds ord. Det finns de som menar att  Bibeln är Guds ord men lägger betoningen på att det är förmedlat genom människor i ett bestämt historiskt och kulturellt sammanhang och det innehåller därmed mänskliga fel och misstag. Andra lägger betoningen på att Bibeln från början till slut är Guds ord. Varav det tredje förhållningssättet — Bibeln som både Guds ord och människors ord, är det som är svårast för oss att hantera. 

Mikael menar att det går inte att bevisa att Bibeln är Guds ord, lika lite som det går att bevisa Guds existens. Men Mikael har den hållningen att "På samma sätt som min gudstro är en fråga om tro, är även min bibeltro en trosfråga." Han fortsätter: "Jag menar att det finns rimliga skäl att tro på Gud - och så även att tro på Bibeln som Guds ord."

När Mikael vidare funderar kring att läsa Bibeln som Guds ord menar han att då vi gör det så ställer vi oss i Guds berättelse. Bibeln är en större berättelse för oss att sätta in våra liv i.
Bibelns texter är en livskarta att orientera oss utifrån. Mikael hävdar också att "Bibeln vill föra oss in i en process som förändrar vår föreställningsvärld."
Det intressanta är att när Jesus vill säga något viktigt om Gud gör han det inte genom en samling påståenden eller lärosatser, "han ger en liknelse, en berättelse att kliva in i och läsa livet utifrån."

"Det är tron på Jesus Kristus som ställer mig i en relation till Bibelns texter. Det är så dessa texter blir till något mer än kulturhistoria eller skönlitteratur. Det är så Bibeln blir ett ord från Gud" skriver han när han är inne på delen om att tolka och tillämpa Guds ord. Mikael blundar inte för de svåra delarna i Gamla Testamentet som berättar om att utrota folk och om krig och annat elände, och erkänner att de är svåra texter att förhålla sig till och veta hur man ska ta.
Men han för också fram hur de tidiga/första kristna såg på och läste Gamla Testamentet. "De läste Gamla testamentet mer som ett vittnesbörd än som ett påbud." Mikael menar att en kristen läsning av Gamla testamentet innebär att se dessa texter som en förberedelse för, en förutsägelse om och en förklaring till Kristus.

Det här var för mig en mycket dyrbar bok att fundera och resonera kring. Hur förhåller jag mig? Vad tror jag om Bibeln? Jag tycker att både troende och icke troende människor gärna kunde läsa boken för att förstå hur olika synsätt det finns på Bibeln och därmed fundera över hur de själva ser på Bibeln.

Alberto Manguel, Nattens bibliotek 2

Alberto Manguels bibliotek i den lilla byn i Frankrike är något av det vackraste jag sett. Biblioteket är i en lada från 1400-talet. Jag måste erkänna att det inspirerade mig då jag drömde om mitt eget bibliotek och då det tog form och byggdes.
Alberto har åtminstone 35 000 böcker i sitt bibliotek, så jag har en bit kvar innan jag nått så långt. Men det sägs att en flitig läsare inte hinner med mer än runt 10 000 böcker under sitt liv så det är mycket som blir oläst.
Men han är inte bara känd för sitt bibliotek han är också en erkänt duktig och känd författare.

På dagarna är hans vackra bibliotek en arbetsplats, böckerna står i stram ordning och Manguel läser och bläddrar i dem. Men på kvällarna blir biblioteket en egen livlig värld, där de enskilda böckerna tar kommandot och talar med varandra.
Alberto Manguels tankar flyter fritt och fantasin väcks till liv.

Här berättas om den tjeckiske bibliotekarien som rusade efter den tyska armén på reträtt och krävde att de skulle lämna tillbaka böckerna de lånat.
Här möter vi några colombianska bönder som läser Iliaden och inser att Homeros historia var precis lika deras egen.
Här får vi läsa om olika bibliotek som funnits i historien och om drömmar om bibliotek och hur de kunde se ut.
Vi får även läsa om Manguels eget bibliotek och hur det byggdes och blev till.

Alberto Manguel öppnar våra sinnen. När vi ser - bilder av alla de slag - målade, skulpterade, fotograferade eller framförda på en scen, tillför vi dem våra egna drömmar, kunskaper och fördomar. ingen tolkning är den andra lik.
Manguel lyfter ett dussin fantasifulla bilder - ett mycket personligt urval - och upptäcker förtjust hur var och en försöker berätta en historia för oss.

Han letar efter spåren av Picassos brutalitet mot sina älskarinnor i målningen Guernica och det förflutnas gåtor på en 1400-talsmålning av Robert Campin.
Fotografen Tina Modotti for till Mexico där hon utvecklade ett starkt socialt engagemang. Hennes fotografier av ett par bara fötter i slitna sandaler, eller ett par arbetarhänder slutna om handtaget på en spade, säger allt om de villkor som gällde på den fattiga mexikanska landsbygden.

En bok som vill öppna våra sinnen för den visuella världen.

I en historia om läsning skildrar författaren och bokälskaren Alberto Manguel  det skrivna ordets 6000-åriga historia - från lertavlan och papyrusrullen till CD-rom skivan och hypertexten.
Han berättar om berömda bibliotek, ovärderliga bokskatter, maniska läsare och förbjuden lektyr. Men också om högläsning, läsglasögon, läsställningens betydelse och mycket mycket annat.

Från fjärran land det kom ett bud är den enda roman av Alberto Manguel vi har på svenska. Han
inspirerades att skriva romanen efter att ha mött en skolkamrat som han hade trott blivit dödad under den argentinska militärdiktaturen.
"Han berättade för mig om en lärare som han hade beundrat väldigt mycket, men som hade visat sig vara en sådan som angav studenter till militären och som var ansvarig för att ha torterat några av mina vänner. Jag kände ett behov av att förstå hur man kan bli en sådan dr Jekyll och mr Hyde." Det här berättar Manguel att är bakgrunden till den här romanen.
Det är en resa in mot mörkret, mot den ondska som kanske finns i alla människor, men också en kärleksroman som känsligt utforskar vad som överhuvudtaget går att reda på om en relation mellan en man och en kvinna, mellan en far och en dotter.
Boken tar oss med på en resa genom fyra decennier och över lika många kontinenter.
                                                                 

Den här lilla boken är den senaste på svenska av Alberto Manguel. Det är en underbar bok om författaren Jorge Luis Borge.
Mot slutet av sitt liv när Borges redan blivit blind av en ärftlig sjukdom så hade han en stor krets av människor som läste för honom ur böcker han själv valde.
Alberto Manguel, som bara sjutton år gammal hade ett slags litterärt förhållande till Borges, är den som gör det möjligt också för läsaren att uppleva en känsla av närhet till legendariska argentinska författaren. På en lättflytande, förtrolig prosa berättar Manguel engagerat och inbjudande om sina minnen av Borges.
Här serveras vi små historier och får även fina insikter i Borges författarskap. Manguel låter läsaren komma mycket nära människan Borges och därmed läsaren och författaren Borges.

Alberto Manguel, Nattens bibliotek 1

Jag hade bara hört om boken men inte fått tag på den. Jag hade sett bilder på nätet av Alberto Manguels eget bibliotek och drömt mig bort. Jag vill också en dag ha ett bibliotek på min gård. Så sker det härliga som sker ibland, jag finner boken, köper den till julklapp åt mig själv och har en underbar julläsning. 

På en kulle söder om Loirefloden fann han ruinen av en stor uthusbyggnad av sten från 1400-talet. Den lät han restaurera och bygga om för att rymma hans boksamling. Han skriver i sin bok Nattens bibliotek: ”Det första jag såg av vad som skulle bli mitt bibliotek var stenar och damm som täckte en rektangulär yta på ungefär sex gånger tretton meter. Stenarna som hade ramlat ner låg mellan duvslaget och pannrummet, som skulle bli mitt arbetsrum. Puderfint stoft regnade över klängväxtens blad varje gång en fågel slog sig ner på skiljeväggen. Arkitekten som till sist ritade biblioteket bor (till all lycka för mig) i byn. Hon insisterade på att traditionella metoder skulle tillämpas när muren rengjordes och utrymmet byggdes upp igen.” 

I detta mycket vackra bibliotek sitter han gärna och läser om natten, därav bokens titel. Han skriver: På dagen är biblioteket ett ordningens rike. På natten förändras stämningen. Ljuden dämpas, tankarna blir mer högljudda. ”Först när det är mörkt lyfter Minervas uggla till flykt.”

I Nattens bibliotek berättar han om fiktiva och verkliga bibliotek och reflekterar över sitt eget förhållande till böcker och hur boksamlingen kommit till. ”Det som gör ett bibliotek till en spegelbild av dess ägare är inte bara valet av själva titlarna utan också det nät av associationer som valet antyder. Om varje bibliotek i någon mening ger en spegelbild av sina läsare är det också en bild av vad vi inte är och inte kan vara. Frånvarons tyngd är ett lika stort inslag i alla bibliotek som ordningens och utrymmets begränsning.”

Förmodligen tycker jag så mycket om Nattens bibliotek för att det Manguel säger så utomordentligt väl formulerar vad jag själv skulle vilja säga om mina böcker. Men inte bara det. Boken och bilderna från hans bibliotek närde min egen dröm om att få bygga ett bibliotek. En dröm som fick liv och näring av det jag läste och såg. En dröm som småningom blev en verklighet och i den drömmen sitter jag nu och skriver. 

Manguel menar att varje bok i biblioteket har sitt ursprung i drömmar. Varje tillskott till biblioteket känns som ett fynd om man bara köper det man verkligen vill ha och längtat efter att äga. Av hela mitt hjärta kan jag bejaka bokens slutord: ”Alla bibliotek är resultat av fynd: Jag har funnit böckerna, jag har funnit platsen där jag bevarar dem. Jag har funnit stillheten, glädjen och insikten när jag läser dem. Vad är det då jag sökte? Tröst kanske. Kanske tröst.”

Kanske betyder det i själva verket detsamma som jag söker och oftast finner i mitt eget bibliotek: frid, ro och själens tröst.