Det rätta ansiktet

C. S. Lewis roman Til we have faces, Det rätta ansiktet kom ut 1956. Lewis själv tyckte det här var den bästa bok han skrivit.
När man läser ser man hur det spritter om hans skrivande. Det bara flödar ur honom den här historien.
Jag tror att det finns flera orsaker till att det är så här. En är att när Lewis var student i Oxford så föddes drömmen om att få skriva en bok om Amor och Psyke och den drömmen bar han på tills den blev verklighet ca 30 år senare. Han hade då försökt skriva boken tre gånger. Dessutom så älskade ju Lewis de gamla grekiska mytologierna och här fick han nu en ypperlig chans att kombinera kristen tro och grekisk mytologi. Han hade nu också träffat sin hustru Joy och han tog emot många råd av henne då han skrev.

Lewis säger att han med boken ville beskriva hur de icke älskande förgör dem de säger sig älska. Men den beskriver också tvivel och tro, skuld och förlåtelse.
När boken kom ut fick den ingen bra kritik. Kritikerna visste inte vad han ville säga med den och dessutom tyckte den var rörig. Vad var dröm och vad var verklighet i den. En viss sanning fanns det i kritikernas påståenden för både Lewis och Joy ville ha med sina egna favorit idéer i den och den historien blev lite överbelastad. Men boken har ett andligt djup och allmänmänskliga sanningar.

Berättelsen är Lewis egen tolkning av den gamla myten om Amor och Psyke.
Myten berättar om hur Psykes skönhet ådrar sig Afrodites vrede och hon sänder då sin son Amor för att straffa henne. Men istället för att straffa henne blir han förälskad i henne och för henne till ett palats där han i hemlighet besöker henne om natten. Psyke får inte se hans ansikte, men övertalad av sina avundsjuka systrar gör hon det ändå en natt. Amor vaknar och ser vad hon gjort och lämnar Psyke att förtvivlad irra omkring på jorden. Det är den grekiska myten i stora drag.
I Lewis version som har med stora delar av den så är det istället Orual i det lilla barbarriket Glome som är huvudpersonen och den som berättar historien. Hon är den sköna Psykes fula syster som avgudar Psyke men som bidrar till hennes olycka. Hon gör det inte av avundsjuka som systrarna i den  "riktiga" myten utan för att hon tro att hon älskar Psyke men inte förstår att hennes kärlek var självisk och kvävande.

Än en gång en roman som bär på många sanningar och som är aktuell även i dag såsom stora romaner alltid är.
                                                 En ny och gammal utgåva av boken.

Mitt liv som Schaffer

Det var med stor förväntan jag började läsa Janne Schaffers självbiografi, Mitt liv som Schaffer. De flesta har hört honom spela och många har kanske även sett honom. Han har spelat gitarr på 5000 inspelade låtar, gjort 11 egna skivor och en del filmmusik.

Hans självbiografi är en vandring från hans uppväxt, hur gitarren och musiken fann honom, möten med artister, spelningar och roliga händelser. Vi tillgodogörs 50-60 års musikhistoria.
Det är otroligt att få läsa om hur en kille, Robert Marley, hamnar att sova i pannrummet på en madrass i Jannes hus överfyllt med gäster. Hur en av de sångerna Robert klinkade på där i pannrummet blev väldigt känd som No woman, no cry och Robert kallade sig då Bob Marley.
Janne följde på nära håll också med Ted Gärdestads framgångsrika karriär men också tragiska livsslut, var med när Björn och Benny och Abba började ta form och han har spelat gitarr på hälften av deras låtar på skivorna.

När han var på äventyr i USA 1978 och skulle spela in skivan Earmeal så hade de ingen trummis, men han fick rådet att lyssna på en del skivor och se om han på dem fann någon trummis han gillade och då skulle de kontakta honom för inspelningen. Han fann en trummis och producenten tyckte det var ett bra val och eftersom de inte heller hade någon basist så så fick trummisens brorsa följa med och deras pappa på slagverk och tredje brorsan på keybord och så blev det.
I en paus under inspelningen berättade bröderna och pappan att de hade beslutat att bilda ett band, de skulle kalla sig Toto. Sedan spelade Jeff, Mike, Steve och pappa Jor Porcaro upp en låt de gjort som hette Hold the line.
Det här var några glimtar av alla de äventyr Janne Schaffer varit med om.

Livet har inte heller för honom varit en enda framgång, utan med förtvivlan såg han Ted Gärdestad tyna bort i sin ångest, depression och existentiella förvirring. Han har fått se sin egen bror dricka ihjäl sig för att komma bort från sina ångest demoner.
Sannerligen en intressant och givande läsning har det varit, denna nutidshistoria genom Janne Schaffers liv.

Blomman i snön

Mästaren
Aldrig mer ett ont ord                                      

om trasiga fioler!
Engång hörde jag Mästaren spela
på bara två strängar.

Han stod bland träden
och spelade på sitt älsklingsintsrument,        
hymn efter hymn, visa efter visa,
utkristalliserad smärta,
och jag visste:
Den fiolen var jag!

Andra skulle inte ha ansett mig värd
        att spela på,
men i Hans händer dög jag!

Vissa poeter bara kysser ens hjärta med det de skriver.
De där orden, formuleringen, budskapet som bara sitter kristallklart.
Dikten som öppnar hjärtat och själen, tar sig in i det allra innersta, får en att se större, längre och hoppfullt.

Bo Setterlind (1923-1991) är den poet som berört mig mest med sin poesi. Det är så många av hans dikter som värmer mitt hjärta och tröstar min själ. Det är en nåd att ha fått finna en sådan poet.
Han är en poet som har vandrat med mig länge och som satt ord på livet, verkligheten och såren.
Här har jag delat med mig tre av hans underbara dikter som jag just nu smakar på.

Det rätta svaret                              I trons grönskande landskap

Himlen har landat                         I trons grönskande landskap
på ett grässtrå,                               är korset dess vattenfall.
därför darrar det.

Jag är en gubbe som smygmyser

 Det är med stor glädje jag läser Alexander McCall Smiths böcker. Tänk att denna skotska författare som är jurist till utbildningen och har varit världsledande jurist med inriktning på medicinsk etik kan skriva så charmigt.
Han är bosatt i Edinburgh, en stad som han presenterar på sitt oefterhärmliga sätt i flera av sina böcker. Särskilt kommer det fram i serien om invånarna på Scotland Street 44 med bland annat det sexåriga geniet Bertie och hans mamma. Småroliga böcker fyllda av charm.

Edinburgh är också platsen för Isabel Dalhousie. En intelligent kvinna som ärvt ett stort hus och en förmögenhet och som ger ut en tidskrift med filosofiska uppsatser. Filosofiska söndagsklubben var den första i serien om henne och sedan har det kommit fem till, Kärlek, vänskap och choklad, Rätt inställning till regn, Det varsamma bruket av komplimanger, Det behagliga med lördagar och Tacksamhetens bortglömda konst.

Mest känd är Alexander McCall Smith för Damernas detektivbyrå. Där får vi följa med Mma Ramotswe och hennes medhjälpare Grace då de löser olika problem för människor. De här böckerna är riktiga måväl böcker men en lugn och behaglig rytm. Fyllda med vardagliga små händelser och problem som ska lösas. De är småroliga, fyllda med behaglig glädje.

Det är då jag läser de här böckerna som jag får en mysglädje och blir en mysgubbe.

Winston

 Winston Churhill måste ju vara en av de mest fascinerande människor man kan läsa om. Hans liv är ju enastående intressant. Han som växte upp i en rik aristokratisk familj, blev militär och krigsjournalist för att få vara med på krigsfältet. Blev tillfångatagen under Boerkriget men lyckades rymma. Efter det så byggde han upp en politisk karriär. Den karriären gick bra och dåligt. Det gick faktiskt så dåligt att han hamnade ut ur politikens centrum under största delen av 1930-talet innan han togs till nåder och ledde Storbritannien under Andra Världskriget.
Han gjorde även karriär som författare och skrev åtskilliga volymer om krigen. Han fick också Nobelpriset i litteratur 1953. Men det sägs att han hellre hade velat ha fredspriset.

Jag har just läst Svante Nordins gedigna verk Winston. Ett verk som berättar om hur England var ett enormt imperium då Winston Churchill föddes och var ung och som han älskade. Men ironiskt nog så var han själv med och fick se det försvinna mer och mer under hans aktiva politiska tid.
Nordin beskriver också de politiska händelserna i världen, med Ryssland och Stalin, Tyskland och Hitler, USA och Roosevelt och många andra så att man ska förstå och se varför det brittiska imperiet föll sönder och orsaken till att det blev ett Första Världskrig och ett Andra Världskrig.

Det finns många saker som fascinerar med Churchill och det ena är att han varnade för nazismen (och Hitler) redan innan den tagit makten i Tyskland. Efter Andra Världskriget började Churchill tala om att Europa måste resa sig och han föreslog "ett slags Europas förenta stater". Låter som en idé till det EU vi har idag.
Churchill var även vän till det judiska folket och till sionismen, och han var stor vän av att judarna skulle få ett eget land och att Israel skulle erkännas.

Churchill var en talets mästare och många samlades då han la ut texten. Han skapade också många odödliga ordspråk.

"Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket."

"Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra."

"Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid."

"Djur är märkliga. Hunden ser upp till dig. Katten ser ner på dig. Bara grisen ser på dig som en jämlike."

Det sägs att hemma på godset Chartwell så hade man placerat ut ämbar med champagne i så att Winston hade lätt att komma åt den ädla drycken då han ville ha den. Det var också han som sa: "Champagne skall vara kall, torr och gratis."
Vid ett tillfälle då det råde sämre ekonomiska tider hos familjen Churchill så föreslog hans kära hustru Clementine att de skulle avstå från champagnen, men den annars så snälle Winston hade blivit mycket upprörd vid det tillfället över sin kära hustrus förslag.

Churchill kom alltid att förknippas med v tecknet som stod för victory och som han använde sig utav då han uppmuntrade sitt folk under krigets fasor.

Det är alltid som sagt fascinerande att läsa om Sir Winston Churchill och Svante Nordin har verkligen skrivit en läsvärd bok.

En av proggens mästare

 Vi pratade om musik och artister. En kollega till mig frågade om jag någon gång hört Neal Morse. Nej, aldrig, var mitt svar har inte ens hört talas om honom. "Det skulle du gilla", sa han. Jag antecknade namnet i min skrivbok.
När jag kommit hem från de pastorsdagarna så satte jag mig i en av mina sköna fåtöljer med datorn i famnen och gick in på youtube och började lyssna på denna Neal Morse. Det var albumet Sola Scriptura han hade nämnt och jag lyssnade och lyssnade. Jag var helt betagen. Det här var det bästa jag hört på år och dagar.
Snart hade jag inhandlat de flesta av hans skivor och den bok, Testimony, där han berättar om sitt liv.

Boken börjar helt traditionsenligt med hans barndom, uppväxt och hur han hittade musiken.
Han bildade förstås band, började spela på barer och små scener, började dricka och pröva på droger småningom. Han fastnar mer och mer för den progressiva musiken som kännetecknas av sina långa låtar där man blandar flera olika musikstilar.
Han och ett gäng andra musiker bildar sedan bandet Spock´s Beard. Neal skriver det mesta av musiken och skivan Snow kom att bli en av de mest framgångsrika albumen under hans tid.
Han möter snart kvinnan som skulle bli hans fru, får barn och försöker få balans i livet. Han sökte starkt att finna friden och glädjen i musiken. Men det var på en gudstjänst Neal fick möta Gud och han blev efter det inte riktigt den samme.
Han tänkte att Gud säkert ville att han skulle sluta med musiken så han hoppade av bandet Spock´s Beard och tänkte sig åtminstone en paus från musikerlivet.
Men Gud ville annat upplevde han. Jo, han slutade i bandet men inte med musiken. Han blev soloartist. Musikstilen ändrades inte men det är klart att den nyvunna tron kom att forma budskapet i hans texter. Skivorna Testimony 1 och 2 är berättelsen om honom själv, om hans sökande och hur han slutligen fann Gud. One i sin tur behandlar människans förhållande till Gud ända sedan skapelsen och Sola Scriptura tar sig an kyrkans på sina håll mörkare historia, för att nämna några av hans skivor.

Det som har överraskat mig då jag läst av och om honom är hur respekterad låtskrivare han är i musikvärlden. Hur han går hem överallt fastän han inte döljer vad han tror på. För flera år sedan fick han ett samtal av Mike Portnoy (en av de bättre trummisarna i världen) och han har spelat på de flesta av Morse skivor och dessutom ville han, Mike,  ha med Neal i bandet Transatlantic. Idag spelar och gör Neal Morse musik åt Neal Morse Band, Transatlantic och Flying Colors.

 Till min stora glädje fick jag med några vänner åka till Iso Soitto i Keuruu 25 juli och höra detta fantastiska band live. Det var en oförglömlig upplevelse.

Det var annorlunda förr eller var det det?

Har ägnat mig åt att studera tabernaklet. Tabernaklet var ju det som Israels folk bar med sig i öknen under sin vandring till det utlovade landet.
När de hade lämnat Egypten och kommit till Sinai berg så stannade de där vid berget ett bra tag. Det var där som Mose tog emot de tio budorden och det var där som Mose i 40 dygn tog emot instruktionerna om hur detta tabernakel skulle byggas.
Sedan tog det 2 år att bygga det. Det är enormt mycket detaljer i själva konstruktionen och noga med vilket material man använde till vad.

De var 8580 personer som hade som uppgift att plocka ner och plocka upp tabernaklet och att bära det under vandringen. Så det var inget litet "tält" det rörde sig om. Den här helgedomen hade de sedan i nästan 500 år innan det ersattes av templet i Jerusalem.

Tre av de böcker jag studerat så är lite äldre. En är från 1889 och två från 1960-talet. Det jag funderade över med dessa böcker var deras format. Den från 1889 så var tryckt med mjuka pärmar och inte så tjockt och ganska trasig. (kanske ganska förståeligt) Men de två andra har hårda pärmar och är alltså inbundna.
En av dem har kvar ett omslagspapper som man tydligen hade runt böckerna, men många tog bort omslagspappret och slängde det. För man kan se att det finns inget tryckt på själva pärmen utan endast på ryggraden. Och tydligen tyckte man att boken var snyggast så förr. Det intressanta är också att de till storleken är i samma format som en pocket bok är idag. Många av de inbundna böckerna idag är ju betydligt större och dessutom är de ofta tjocka som tegelstenar. Men det är inte de här.

Vart vill jag komma med den här reflektionen? Det vet jag inte, men många gånger tycker jag de här äldre böckerna är lättare att hantera och ha att göras med än dagens böcker och kanske det är därför jag också tycker mycket om pocket böcker då det gäller formatet. Men jag vet också att de kunde trycka och laga både stora och tjocka böcker förr också. Sedan har vi ju den biten att alla böcker passar inte att ha i mindre format. Och så är det väl så att tjusningen med böcker är att de är olika, inte bara till innehåll utan även till format.