Låt mig få börja med att säga att Tommy Dahlman har ett fint poetiskt språk. Beskrivande bilder och fina formuleringar som gör det till en njutning att läsa.
Det är en mycket ärlig bok Tommy Dahlman skrivit. Med den får vi veta vad som hände och som skapade rubrikerna. Han försvarar inte sina rattfyllor och sin skilsmässa utan försöker förklara. Det finns mycket smärta och ånger, sorg och saknad i berättelsen.
Många i kyrkans värld visade en distanserad skadeglädje när hans liv gick sönder, medan andra i kyrkans värld ställde sig vid hans sida och sträckte ut en hjälpande hand.
Det som gör Tommys bok speciellt intressant är att han lyckas med att i sin brustna livsberättelse veva in den moderna vetenskapen, som framställs som objektiv, absolut och tillräcklig, medan kristen tro beskrivits som subjektiv, grundlös, gammalmodig och onödig. Så boken är också apologetisk mitt i livsberättelsen. Varför det? Jo, för att Tommy förlorade aldrig sin tro på en kärleksfull och barmhärtig Gud när det gjorde som mest ont. Tvärtom, hans tro fördjupades i den här smärtsamma vandringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar